Factfulness missar tråkiga trender

I somras läste jag Hans Roslings mycket intressanta bok, Factfulness, om läget i världen, och att i stort sett allting blir bättre och att vi har fog för att vara väldigt optimistiska angående framtiden. Framförallt motbevisar han en massa gamla ”sanningar” som att fattigdom är ett växande problem, att bara en liten del av världens befolkning har tillgång till sjukvård och att djur utrotas till höger och vänster. Med belysande diagram visar han att i stort sett alla världens länder håller på att klättra upp för levnadsstandardstegen som han definierar som Nivå 1, 2, 3 och 4, där Nivå 4 är i-länder som USA, Sverige, Tyskland osv; länder med sociala skyddsnät där vi har råd att äta vad vi vill och åka på semester.

Alla världens länder har börjat på Nivå 1, och de länder vi idag känner som typiska i-länder har egentligen bara nått fram till Nivå 4 tidigare än de andra. De länder som klättrar på stegen idag gör det ofta mycket snabbare än vad som var möjligt tidigare.

Enligt Rosling torde det bara vara en tidsfråga innan hela världens befolkning åtnjuter det potentiella ”lyx” det innebär att leva på Nivå 4.

Gott så, men det Rosling i min mening missar i sina diagram är den utveckling som blivit märkbar på befolkningsnivå först under de senaste åren; den lavinartade ökningen av metabol sjuklighet som skoningslöst sprider sig i de länder som anammar den livsstil som man främst förknippar med i-länderna på Nivå 4.

Metabolt-Syndrom

I Roslings diagram korrelerar klättringen på nivåstegen med ökad livslängd, vilket också verkar rimligt med bättre hygien, färre barn som dör i ung ålder, sjukvård och sociala skyddsnät. Problemet är bara att denna kurva håller på att vända i de länder som befunnit sig längst på Nivå 4.

I USA har den beräknade livslängden sjunkit sedan 2015, så att barn som föds idag kan räkna med att leva kortare liv än sina föräldrar. Många andra länder är på väg åt samma håll, med livslängdskurvor som planar ut i takt med att hjärtsjukdom, cancer, stroke, Alzheimers, diabetes och andra livsstilsrelaterade sjukdomar ökar.

Min förhoppning är att många länder hinner vända på denna utveckling innan kurvan vänder neråt, men tyvärr talar inte så mycket för det. Synen på hälsa är i dagsläget helt fel. Med fokus på att medicinera bort symptom istället för att bota med bättre livsstil når man ingenstans. Det är friskvård och livsstilsförändringar man borde satsa på.

Länder som ännu inte nått upp till Nivå 4 är inte heller de opåverkade av den metabola pandemin. De klättrande jättarna Indien och Kina har inte varit sena att anamma den västerländska livsstilen, och ökningen av fetma och diabetes typ 2 i dessa länder är en bra indikation på att ”lyxproblemen” även kan sprida sig redan innan länderna når Nivå 4. Genomslaget på beräknad livslängd i dessa länder kompenseras möjligen än så länge av andra fördelar med en bättre ekonomisk situation.

För att känna mig lika trygg som Rosling med att världen blir en bättre och bättre plats att leva på i framtiden skulle jag gärna se en bättre trend än att folk äter sig sjuka och dör tidigare än sina förfäder. Tyvärr är problematiken komplex, och valen människor gör påverkas i allra högsta grad av de ekonomiska musklerna hos livsmedelsindustrin och läkemedelsbolagen. Min förhoppning är att fler och fler börjar se igenom deras lömska uppsåt. Jag ser fram emot att läsa Lars Berns nya bok ”Den metabola pandemin”, där han lär göra slarvsylta av ”Big Food” och ”Big Pharma”…

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s