Moraliskt ansvar att komma med obekväma sanningar?

När familjemedlemmar och bekanta drabbas av ohälsa som skulle kunna behandlas eller till och med botas av en kost- och livsstilsändring, vilken moralisk skyldighet att ”ingripa” har de som insett att läkemedelsindustrin och råden från sjukvården med största sannolikhet inte kommer göra någon skillnad?

Rent krasst kan man ju tycka att ifall man känner sig säker på sin ståndpunkt så borde man direkt informera personen ifråga om hur det förhåller sig med socker, stärkelse och inflammatorisk kost överlag, men problemet med denna approach är att man kanske inte lyckas övertyga honom eller henne om hur det förhåller sig, alternativt känner personen att han eller hon inte klarar av att sluta äta sin vanliga kost.

Då står man där som antingen den som kommer med ”påträngande och olämpliga” råd, alternativt den som gett personen ifråga dåligt samvete, när de inser att de inte har orken att prova på en ny kostregim som skulle kunna vara lösningen på deras problem.

Det som hade varit önskvärt är ju att personer som har ett stort förtroendekapital i samhället, som läkare, dietister och nutritionsforskare, hade varit de som kommer med dessa fantastiskt goda nyheter. Problemet är bara att de flesta av dem inte gör det.

Det finns lyckligtvis en växande skara medicinutbildade som insett hur saker och ting ligger till, tyvärr inte via sin utbildning, utan via egna efterforskningar och erfarenheter. Skulle dessa ge handfasta kostråd till dina nära och kära, är chansen större att de skulle lyssna, då legitimitet i råden tyvärr ligger mycket i titeln. Och Sverige är ett av de mest auktoritetstrogna länderna i världen, så det gäller nog extra mycket här…

Att helt ändra sin kost är dock fortfarande en stor grej, men motivationen torde vara mycket högre när man fått sanningen svart på vitt från en ”oantastlig expert” på området, vilket många anser läkare vara. Och skulle de inte klara av det är det ju inte du, en nära angörig eller vän, som behövt ge dem dåligt samvete. Läkaren behöver i sin yrkesutövning kunna leverera fakta oberoende av hur personen ifråga känner. I deras arbetsbeskrivning ligger faktiskt att förmedla både goda och dåliga nyheter.

Det tragiska i kråksången är ju att läkarnas och dietisternas roller som auktoriteter inom kostråd inte borde vara särskilt mycket starkare än för vem som helst som satt sig in i vad den västerländska industrimaten ställer till med för vår hälsa. Vi andra har ingen titel att flasha med, men har fattat grejen, om än möjligen med mindre förståelse för exakta mekanismer i cellfunktion, hormonutsöndring osv.

Jag tycker det är enkelt att se problemen med dagens kost genom att gå tillbaka i tiden och jämföra på vilket sätt kosten ändrats under 1900-talet, och vilken utveckling vi ser med metabol sjuklighet idag. Är man nyfiken kan man gräva sig djupare och djupare och förstå fler och fler detaljer. Det är sen upp till var och en hur djupt man vill nysta för att känna att man har tillräckligt bra koll.

Så, åter till min inledande fråga i rubriken; hur ska man resonera? Om jag ser en kollega eller bekant med psoriasis eller kanske eksem, hör att någon har högt blodtryck, reumatisk värk, Alzheimers, genomgår cancerbehandling osv; VAD GÖRA???

Jag personligen biter mig i tungan och håller käften. Tänker att de skulle tycka det blir jobbigt att bemöta mina åsikter, men hoppas innerligt att de ska fråga mig om råd. Då skulle jag ge tips på vad de skulle kunna förändra, eller kanske läsa in sig på. Chansen är dessvärre liten att de gör det, så skulle förmodligen lika väl kunnat låta bli. Men det skulle vara väldigt oärligt, och möjligen sår mina ord ett frö i dem som får gro och kanske kanske kanske de undersöker vidare någon dag.

Är det en nära familjemedlem som är rödflammig i ansiktet, har fått en cancerdiagnos, diabetes typ 2 osv, så är jag mer benägen att åtminstone komma med några hintar om vad jag tror är bra idéer. De vet ju definitivt redan vad jag är inne på, men har inte förstått varför jag snöat in på det och hur kraftfullt maten påverkar oss. Men hur finkänsligt man än förmedlar informationen finns det definitivt en risk att man sårar personen, som kan få dåligt samvete om den inte följer råden.

För egen del hade jag dock föredragit en hård sanning över ödmjukt lull-lull som inte hjälper, så förmodligen agerar jag omoraliskt som inte skriker ut mina goda råd från the roof-tops. (Kanske startade jag bloggen för att kompensera för detta!?)

Min önskan är avslutningsvis att goda kostråd ska komma ifrån vårdapparaten via läkare och dietister, men i dagsläget är det tyvärr alldeles för få inom dessa gebit som har kompetensen. De är utbildade i gamla gissningar, förutfattade meningar och dålig eller köpt forskning. Jag hoppas innerligt att fler och fler av dem inser detta och börjar läsa på från grunden på egen hand. Att skolmedicinutbildningen i närtid ska ändras i en vettig riktning ser jag i nuläget som en alldeles för optimistisk utopi.

Men såklart oundvikligt i längden!?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s