Dags för paradigmskifte, del 2: Att träna utan kolhydrater

”Kroppen behöver snabba kolhydrater för att orka träna hårt!” Hur ofta har man inte hört detta mantra? Jovisst, socker är ett raketbränsle av hög kaliber, men det är knappast så att man behöver den typen av energi hela tiden. Visst kan man gå runt fullproppad med glykogen i musklerna hela tiden, men som jag nämnde i förra inlägget påverkar detta inflammationsprocesser i kroppen och ökar vår känslighet för allsköns ohälsa. Bättre då att endast kolhydratsladda när det verkligen gäller, och låta kroppen vara robust mot sjukdomar och belastningsskador (som oftast är av inflammatorisk karaktär) i vardagen och under uppbyggnadsfas.

Ett av huvudskälen till att jag började äta lågkolhydratkost var att jag ville få en bättre fettförbränning så att jag skulle kunna springa längre utan att tappa energin och gå in i väggen.

Det fungerade grymt bra, även om det tog några tidiga morgonrundor på fastande mage för att vänja kroppen vid att använda sig av huvudsakligen kroppsfett istället för glukos. Jag hade aldrig gillat att springa på morgonen tidigare, och de första två eller tre första passen påminde mig om varför. Ingen riktig studs i benen, och framåt milen blev det riktigt tungt; orkade knappt med sexminuterstempo, och kom inte in i något flow mer. Men värst var det var studsade jag ut ur huset på väg till jobbet, och hade samma energi, fart och flow som jag var van vid. Kroppen hade kopplat igång fettdriften!

I samband med detta började jag också öka på distanserna, och vande mig snabbt vid att springa 2-2,5h, både med mat i magen och på fastande mage, utan att det egentligen märktes någon skillnad i kapaciteten.

Det är såklart en fråga om hur fort man önskar springa. Man har som sagt nytta av att fylla på musklernas glykogendepåer innan en tävling, och att svepa lite energidryck under loppet. Men har du dessutom tränat upp fettdriften innan, så har du nu två fullvärdiga bränslen i kroppen. Den bättre fettförbränningen gör att glukosen räcker längre, så du kan springa fort längre än tidigare.

Konceptet ”train low, race high” känns m a o ganska vettigt. I vardagen och under normala träningsveckor äter du en kost som inte belastar kroppen med blodsockersvängningar och inflammationer. Den ger dig näring för att boosta immunförsvaret så att du håller dig frisk och får en kontinuitet i träningen som de flesta skidåkare skulle drömma om (gröt- och pastavurmare som de generellt är).

När det sen är dags för att prestera under tävling kan du offra lite av dina hälsoreserver och pumpa upp dig med ett lass kolhydrater innan start, samt hälla i dig all energidryck du mäktar med under loppet. Det kan möjligen toppa din prestation för dagen, men det har inget med hälsa att göra.

Just det här med att träna utan kolhydrater lät helt sjukt för mig när jag levde i det gamla paradigmet. Jag åt mellanmål mest hela tiden och såg till att alltid ha välfyllda glykogendepåer. Jag tänkte att kroppen alltid skulle ha maximalt med energi för att fungera optimalt, för att inte gå ner i svältläge och börja förbränna muskler. Att fasta lät med andra ord som det mest idiotiska du skulle kunna utsätta dig för!

Vilken tur man kan tänka om! Nu har jag fattat att kroppen mår bra av att tömmas på glykogen, och att det inte innebär att dina muskler äts upp. Det är istället kroppsfettet som börjar användas, och en hel uppsjö andra positiva saker händer i kroppen; celler får en chans att rena sig själva, skadade celler rensas ut och tillväxthormon produceras. Du går över till att förbränna ketoner istället för glukos. Hjärnan är speciellt förtjust i ketoner, och många, inklusive jag själv, kan vittna om att man ofta känner sig extra klarsynt under fastedagar.

Det är alltså inga problem som helst att träna under fasta, du har förmodligen fett nog att kunna springa flera veckor i sträck. Du kan med viss invänjning även köra intensiva intervallpass. Och låt dig inte heller luras av att du måste fylla på med en massa energi direkt efter passet. Gå på din hunger och törst, och ät dina måltider vid samma tider som vanligt.

Ur ett evolutionärt perspektiv är det ganska logiskt att människans biologi anpassat sig till perioder av begränsad tillgång till mat, såväl som på perioder med överflöd. Att kroppen som mest kan laddas med omkring 2000 kcal glykogen, vilket skulle räcka till cirka 1,5 timmars ansträngning, talar för att vi måste ha haft förmåga att använda oss av något annat när tillgången till mellis och fika var såpass begränsad som jag utgår från att den var på typ stenåldern. Kroppens fettdepåer var en mycket mer pålitlig källa att luta sig tillbaka på vid brist på mat, och jakt på ny sådan.

Du är skapt med en förmåga till extrem uthållighet som du bara känner av om du vågar sluta proppa kroppen full med socker!

Dags för paradigmskifte, del 1: Kalorilögnen

Lyssnade på en poddintervju med Alexander Bard häromveckan där han i förbifarten nämner att ett skifte från en världsåskådning (eller paradigm) till en annan först kan ske när den nya världsåskådningen har etablerats i medvetandet och fungerar bättre som  förklaringsmodell för verkligheten än den gamla modellen.

Han fortsätter: ”När man därefter påminns om hur man tänkte och resonerade tidigare, förstår man ofta inte hur i hela friden man kunde vara så urbota dum.”

Detta känner jag väl igen från min resa inom kost- och hälsoparadigmet. Det är därför jag så gärna vill få andra att vakna upp och fatta grejen. Tyvärr är jag inte den bäste pedagogen för att sälja in nya koncept på folk som inte ens fattar att de borde bry sig. De kunde ju må mycket bättre, orka mer, vara piggare och mindre sjuka.

Pusselbiten jag (och möjligen de flesta andra förespråkare för lågkolhydratkost) saknat är just fokus på att visa upp ett paradigm som på ett bättre sätt förklarar det som det andra paradigmet, typ tallriksmodellen, lyckas mindre bra med (enklast om mottagaren är en nyfiken och kritiskt granskande individ såklart).

Så vart ska man börja?

Vi kan väl gå direkt på den stora grejen; kalorilögnen.  En kalori är ett mått på den energi som krävs för att höja temperaturen i ett gram vatten med en grad Celsius. Energin kommer ifrån förbränning (uppeldning) av ett visst ämne, i relevans till mat gäller det makronutrienterna kolhydrater (4 kcal/g), protein (4 kcal/g) och fett (9 kcal/gram). På något vänster har en stor del av världens befolkning gått på myten om att ett ämnes kalorivärde skulle säga något om hur det hanteras i kroppen, trots att kroppen knappast eldar upp maten den får i sig. Det verkar som man tänker sig kroppen som en bensinmotor eller vedpanna.

Man kan ju dra det hela en vända längre och tänka sig hur mycket energi man kan utvinna genom fission av ett gram material (20 miljoner kcal), eller varför inte fusion (>200 miljoner kcal). Knappast relevant för hur kroppen tar hand om ämnena; lika irrelevant som kalorivärdet för att elda upp någonting.

Kroppen jobbar på ett helt annat sätt. Den utvinner såklart energi ur det du stoppar i dig, men det är egentligen inte främst mängden du stoppar i dig som spelar roll. Den viktigaste faktorn för vad kroppen gör med energin du stoppar i dig är vilka hormoner som triggas av det som hamnar i magen.

Har din mat ett högt glykemiskt index kommer ditt blodsocker att börja stiga. Högt blodsocker är farligt för kroppen då det skapar inflammation och ger näring till exempelvis patogena bakterier och cancerceller. Kroppen svarar då med ett effektivt hormon; insulin. Insulinet ser till att kroppens celler öppnar upp sig för att ta emot det överflödiga sockret, och stänger då även inne fett i cellerna, vilket gör att kroppen inte kan förbränna något av sitt lagrade fett. Om kroppens celler är fullproppade med socker kommer insulinet att stimulera lipogenes; omvandling av glukos till fett i levern. Detta fett lagras sedan också in i kroppens skafferi.

Hela det västerländska upplägget med mellanmål stup i kvarten kommer effektivt stänga inne fettet i cellerna och gör att folk blir helt beroende av att fylla på med socker för att orka med. Suget som genereras när blodsockret dippar, samtidigt som det kroppsegna fettet är inlåst i cellerna, är mycket svårt att inte falla för! Förmodligen är detta en av anledningarna till att många inte tror man kan klara av att ta bort kolhydraterna från kosten.

Äter man istället en kost med minimalt med kolhydrater kommer blodsockret inte skjuta i höjden och minimalt med insulin behövas. Detta innebär tre viktiga saker. För det första kan all energin användas till att boosta immunförsvaret , bygga muskler  och reparera skador i kroppen, samtidigt som kroppen inte triggas att lagra in all energi. För det andra så får kroppen nu möjlighet att komma åt sitt eget skafferi av fett, så du har nu tillgång till enorma mängder energi. Och sist men inte minst; du slipper få det där suget efter socker, för kroppen behöver ju inte det längre. Du klarar dig utan mellanmål och vill du testa att fasta är det inte heller någon stor grej.

Jag har skrivit om ämnet förut här.

Några externa länkar om du vill fördjupa dig i hormonbalans och kaloriernas irrelevans:

http://www.jonasbergqvist.se/balansera-dina-hormoner

https://www.dietdoctor.com/se/vad-hander-om-du-ater-5-800-kalorier-lchf-kost-varje-dag/comment-page-5

Jag hoppas detta första inlägg i serien gett någon en första liten pusselbit för att lägga det stora fantastiska livshälsopusslet som bättre speglar hur kroppen fungerar. Fler pusselbitar väntar, förhoppningsvis tillräckligt många för att slutligen våga byta ut den industriprocessade, sockerstinna och näringsfattiga västerländska kosten mot något mycket mycket bättre.