Smärtexperimentet

Publicerad den av Alternativperspektiv

Jag springer en hel del. Alla möjliga typer av pass. Oftast terrängrundor med mycket backar, kring 8-12 km. Ibland högintensiva intervallpass av varierad karaktär, ibland tuffa tröskelpass. Emellanåt ”långpass” på 20-25km. Jag springer cirka 5 dagar i veckan, och stöter sällan på några problem under ovan nämnda pass. När jag däremot ger mig på snäppet längre pass, 30-35km, då verkar min kropp stöta på patrull. Jag börjar känna av en sakta ökande smärta i leder, senor och muskler någonstans strax innan 30 km. Denna smärta ökar sedan successivt för att kring 35 km göra mig mer eller mindre inkapabel att springa vidare, varpå jag få börja gå. Möjligen kan jag växla in några löpningar på hundratalet meter, men det tar emot så extremt att jag inte känner det möjligt att bita ihop och bara köra.

Möjligen är jag, i motsats till vad jag vill tro, en klen jäkel som viker ner sig när det börjar ta emot. Eller så finns det andra förklaringar…?

Jag har grävt lite i detta, och mycket talar för att den smärta jag upplever är svår att träna bort. Mycket forskning verkar indikera att det hela är genetiskt betingat (Are your muscles genetically prepared to run a marathon?) och att somliga helt enkelt har muskler som snabbare bryts ned under långvarigt arbete. Detta leder till smärta och större psykologiska utmaningar framåt slutet av ett långlopp för dessa, men det finns såklart en chans att man ska kunna plåga sig igenom smärtan och korsa mållinjen ändå. Bara att sluta lyssna på kroppen helt enkelt…!

Jag har försökt hitta info om saker man kan göra för att skjuta upp denna muskelnedbrytning, och vissa lanserar teorier om att kolhydratladdning och kontinuerligt intag av energi skulle vara fördelaktigt (helt utan vetenskaplig evidens dock). Personligen har jag inte upplevt någon som helst skillnad…

Ett av mina bästa långpass gjorde jag på fastande mage, 33 km, och jag utmanade smärtan genom att öka farten när det var som jobbigast. Det blev lite som en lättnad att springa fortare, då jag kunde övertyga mig själv om att tiden jag skulle ha ont blev kortare. Det konstiga var att smärtan var konstant oavsett hastighet. Konditionen räckte till för fartökningen, men det hade nog varit svårt att stå ut mycket längre än den sträckan jag sprang.

Ett sämre långpass var när jag sprang Skogsmaran 2017. Jag hade ätit ordentligt och fyllde på med energi under loppet. Men strax innan 30 km var jag tvungen att börja varva löpning med promenad. Från 34 km var det endast promenad som gällde. Det var så sjukt jobbigt att ens ta ett löpsteg!

Jag sprang Stockholm maraton i fjol, och det var uppriktigt sagt en hemsk upplevelse. Hade ätit normalt innan loppet, och tog någon banan innan start. Fyllde sen på med all möjlig energi på vägen. Det var riktigt varmt, så det var inte konstigt det blev ett jobbigt lopp. Fick som vanligt svårt att springa kring 30km, och efter ett tag fick jag börja växla löpning och promenad. Vid 35km blev det sjukt jobbigt och jag blev plötsligt så illamående att jag var tvungen att bryta. Vet inte om smärtan påverkade detta. Jag kunde i alla fall knappt gå fram till nästa vätskestation för att ta taxin till Stadion. Kommentarer efteråt från bekanta var att jag såklart skulle kolhydratladdat bättre.

Efter Stockholm tappade jag suget på långlopp och började fokusera mer på att vara snabb på kortare sträckor. Nu verkar jag ändå få upp suget lite igen, men har funderat på hur jag ska tackla smärtan. Som sagt inte så sannolikt att den går att träna bort, men det finns kanske några möjligheter att förlänga tiden tills det börjar märkas, alternativt göra den mindre påtaglig. Det dåligt underbyggda förslaget om kolhydratsladdning behöver utredas!

Min plan är att under den närmaste tiden springa två långpass, >35 km, med olika upplägg, för att under kontrollerade förhållanden kunna se om det finns skillnader.

  1. Ett pass där jag springer på fastande mage och endast dricker vatten
  2. Ett pass där jag kolhydratladdar, samt har med mig energi på vägen

Tidigare har jag som sagt inte kunnat se någon tydlig skillnad, men det kan ju vara för att att förutsättningarna varit så olika. Nu blir det i samma hastighet, på samma sträcka, och förhoppningsvis på samma tid på dygnet i liknande väder. Förutom att logga tid och hastighet kommer jag även ge mig på att mäta pulsen, vilket jag aldrig gjort tidigare.

Har även funderat kring att testa smärtstillande läkemedel, men det tar emot att stoppa i mig sån skit. Får se om jag blir tillräckligt nyfiken för att korsa den djävulska linjen i framtiden. Kanske finns mindfulnessträning som kan minska smärtupplevelsen? Eller bara att bli bättre på att bita ihop, jag är väl ingen vekling…

Återkommer med rapport när jag gjort första passet!

Låt oss tala tandställningar

Publicerad den av Alternativperspektiv

Ett fenomen som idag är väldigt vanlig är att barn behöver tandställningar då deras käkar och ansiktsform växer på ett icke önskvärt sätt. Vart fjärde barn idag behöver tandställning för att käken växer fel. Det verkar ganska osannolikt att människan genom evolutionen skulle utvecklats med en så pass stor benägenhet att behöva korrigerande tandställningar, så något i den moderna livsstilen är sannolikt boven i dramat.

Detta styrks av undersökningar som gjorts på urbefolkningar världen över, med tandläkaren Weston Price som den störste pionjären. Han förde även fram hypotesen att käken påverkas av den näringsbrist som en kost rik på raffinerade kolhydrater innebär.

Sedan jag började intressera mig för kostens påverkan på vår hälsa har min favoritförklaring varit att en kolhydratrik kost som stimulerar tillväxthormoner får käken att växa okontrollerat. Vid närmare anblick verkar det dock som att det finns ett antal andra delförklaringar som möjligen är ännu viktigare för hur käken utvecklas.

En av dessa är att käken behöver utmanas genom att få tugga på hårda sega saker, precis som man föreställer sig att våra förfäder gjorde. Dagens mosade barnmat och fruktpuréer gör allt annat än att utveckla käkens och tungans muskulatur, det är något som är säkert. Bröd, gröt, pasta och skräpmat styrketränar inte heller käken nämnvärt.

Enligt en artikel jag hittat kan dock den största bidragande orsaken vara att barn börjar andas genom munnen istället för näsan, vilket är en normal stressreaktion. Kan det helt enkelt vara stressen från det moderna samhället som orsakar det stora behovet av tandställningar? Läs gärna igenom artikeln och se vad ni tror om teorin.

Jag har själv haft tandställning som ung, men oklart om den gjorde någon nytta överhuvudtaget. Jag andas nog ganska mycket genom munnen, och när jag tänker efter var jag nog ganska orolig för mycket under uppväxten.

Visserligen lär jag triggat igång en hel del tillväxt genom min västerländska kost, så svårt att veta vad man ska skylla på. I alla fall kanske man inte kan lägga all skuld på den västerländska kolhydratrika kosten.

Tillägg i efterhand: Jag har funderat en del på hur stressande det moderna samhället egentligen är för 4-åringar, och det känns inte som att det kan vara hela förklaringen till problematiken. En del stress behövde barn säkert hantera även under stenåldern. Det som skulle kunna leda till att barn lär sig andas genom munnen är även en täpp näsa, och det är min uppfattning att det är något som verkar vara alldeles för vanligt idag. Barn går runt med rinnande näsa mest hela tiden, och då blir det svårt att andas genom den. Långdragna förkylningar är ju en indikation på ett nedsatt immunförsvar, och här kommer väl ändå den moderna kosten in i bilden. Socker understödjer inflammationer i kroppen, och gör det svårare för immunförsvaret att läka dessa. Lågt näringsinnehåll och brist på D-vitamin och Omega-3 hjälper inte heller till.

Min slutliga teori blir då ändå att en kolhydratrik kost som höjer blodsockret påverkar immunförsvaret och gör oss mer benägna att bli förkylda och därmed mer benägna att andas genom munnen. Detta i sin tur verkar kunna påverka käkens utveckling negativt.

Mänsklighetens framtid

Publicerad den av Alternativperspektiv

Jag har precis börjat läsa en bok som heter Homo Deus, skriven av Yuval Noah Harari. Det är en bok om mänsklighetens framtida utveckling, och även om jag inte hunnit så långt än har många intressanta tankar väckts, och jag tänkte spinna vidare på en av dem här.

Vad händer egentligen med människan om konsumtionen av socker, stärkelse och dåliga vegetabiliska fetter fortsätter öka samtidigt som näringsinnehållet i våra grönsaker och frukter sjunker till allt lägre nivåer?

För att sätta resonemangen i sitt sammanhang kan vi börja med att se på utvecklingen under de senaste decennierna; övervikt och fetma har ökat lavinartat i hela västvärlden, och utvecklingsländer följer i deras fotspår. Samma utveckling kan man se vad gäller diabetes typ 2, hjärt-kärlsjukdomar, cancer, demenssjukdomar och autoimmuna sjukdomar.

Om trenden fortsätter kommer såklart fler och fler drabbas av dessa tillstånd/sjukdomar, vilket kommer överbelasta sjukvården till den grad att den inte kommer kunna ge vård till alla som vill ha det. En parentes här är ju att vården som den ser ut idag mest är en institution för att sälja symptomdämpande kemikalier kallade mediciner. Det kommer då till en början leda till att rika kommer kunna köpa sig förtur till den ineffektiva vården, men det innebär inte att de kommer bli friskare, men möjligen kommer leva några år längre med sina sjukdomar, med nedsatt livskvalitet ju äldre de blir. De mindre bemedlade kommer möjligen inte få sina problem behandlade av sjukvården alls, då kapaciteten inte kommer finnas kvar.

Vad kan detta tänkas få för konsekvenser?

Icke livshotande tillstånd skulle förmodligen prioriteras ner. Sjuklig fetma, ont i foten, eksem, reumatism, huvudvärk, depression och så vidare skulle förbli obehandlade för den stora massan. Ganska jobbigt att leva med utan symptomdämpning, men folk skulle överleva i ungefär samma utsträckning som tidigare. Kanske några kommer undersöka alternativa behandlingssätt. De som i ett sådant läge upptäcker lågkolhydrat, fasta, paleo, autoimmun kost eller liknade har ju en strålande möjlighet att åter bli friska, helt utan mediciner.

När fler och fler upptäcker att kroppen kan självläka med rätt kost, skulle det förmodligen i slutändan leda till att ändra normen i samhället om att man måste proppa i sig pasta, ris eller potatis till alla måltider, att man utan problem kan äta giftbesprutade grönsaker, samt att man utan problem kan unna sig en påse lösgodis efteråt. Samhället och utbudet skulle vara tvungna att anpassa sig. De rika vårdtagarna skulle också hänga på i slutändan.

De som redan innan sjukvårdens kollaps haft koll på läget skulle få dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter utan att utmålas som extrema hälsofreaks.

De som har en genetiskt inbyggd kapacitet att klara av socker, gifter och dåliga fetter skulle förmodligen även de övergå till den nya kostnormen, och må mycket bättre även de.

Så en kollapsad sjukvård skulle på sikt kunna rädda mänskligheten?!

Tyvärr tror jag inte att Big Pharma kommer sitta stilla och gilla läget. När efterfrågan på deras kemikalier ökar som en följd av den globala pandemin av metabola sjukdomar, kommer de göra allt i sin makt att prångla ut dem till så många som möjligt. Antingen gör de det genom att påverka politiker och media att bekosta de skenande sjukvårdskostnaderna genom att nedprioritera andra satsningar, eller så kommer de försöka avreglera receptförskrivningen, så att folk kan köpa alla symptomdämpande kemikalier de vill efter att ha diagnostiserat sig själva eller fått direktiv från en datoriserad nätdoktor. Vi skulle få se tonvis med reklam för preparat som i nuläget är receptbelagda.

Det här skulle kunna förlänga dagens negativa utveckling väldigt länge. En överanvändning av ”mediciner” skulle dock leda till ännu fler sjukdomstillstånd och dödsfall (biverkningar från ”mediciner” är redan idag den tredje vanligaste dödsorsaken i världen). Kanske är det detta som i slutändan får polletten att trilla ner hos folk? Oj, det som skulle rädda min kompis var det som dödade honom.

Man hoppas ju att opinionen då vänder mot läkemedelsbranschen och att man då istället börjar fundera kring läkekonstens fader Hippokrates ord: ”Låt maten vara din medicin och medicinen vara din mat.” Då kanske det ändå kan vända till det positiva till sist.

Så ett potentiellt överanvändande av mediciner skulle synliggöra de farliga biverkningarna och därigenom rädda mänskligheten?

Kanske det. Lobbyism kanske kan försvåra detta under lång tid, men förr eller senare måste det bara vända. Folk kan bara inte ignorera att deras nära och kära stryker med på grund av de mediciner de äter.

Den utveckling jag själv hoppas på är dock att dagens gräsrotsrörelser börjar växa till sig, och får större möjligheter att påverka fler. Att ersätta dagens kostparadigm är något som kommer ta lång tid, men det är inte en anledning att lägga ner ambitionen.

Det som allra mest behövs är dock oberoende forskning, samt spridande av de slutsatser forskningen leder till. Maintstreammedia verkar dock inte allför sugna på att rapportera positiva nyheter om högfettskost, eller att man borde skära ner på det smaskiga sockret, så än så länge är det upp till alternativa oberoende medier, sociala medier, samt bloggar som denna, att stå för rapporteringen.

Och förhoppningsvis påskynda det paradigmskifte som kan rädda mänsklighetens hälsa.

Avslutningsvis: De som inte vill ge upp pastan och godiset kan ju alltid hoppas på att forskningen hittar sätt att tjäna pengar på att läka metabola sjukdomar istället för att bara lindra symptomen. Kanske kan man i framtiden leasa en armé med nanorobotar som injiceras i kroppen. Nanorobotarna skulle kunna identifiera och oskadliggöra t ex cancerceller och alla möjliga typer av inflammationer, och bäraren skulle kunna få vältra sig i skräpmat. Men är det vettigt att ersätta människans egna immunsystem? Man kan ju då även fundera kring hur man gör sig helt oberoende av den mänskliga kroppens tillkortakommanden; kanske kan man en dag ladda upp sitt medvetande på nätet och leva för evigt…

 

 

 

Problemet med kaloriräkning

Publicerad den av Alternativperspektiv

Jag skrev för några månader sedan ett kort inlägg om det tokiga med att räkna kalorier och hoppas att det ska ha någon självklar koppling till huruvida du går upp eller ner i vikt. Visst, du kan gå ner i vikt genom att äta väldigt restriktivt med energi, även genom att äta geléhallon, men du kommer få väldigt svårt att få i dig alla näringsämnen du behöver, samt gå runt hungrig hela tiden. Låter jobbigt tycker jag.

Min tes är att vikten påverkas främst genom hormonerna som frisätts i kroppen, och då framförallt insulin. Insulin är det hormon som öppnar upp cellväggarna så att de kan ta upp den energi som finns i omlopp, t ex genom glukos och ketoner. Många andra hormoner påverkar såklart hur detta upptag regleras, typ testosteron, adrenalin, kortisol osv, men insulinet är själva nyckeln in i cellerna.

Har man en hög halt insulin i blodet kommer först muskelcellerna proppas fulla med glukos för att reglera blodsockret, och när de är fulla omvandlas överflödet av glukos till fett som lagras i fettcellerna, också här med hjälp av insulinet.

Principen att det är hormonet insulin som styr upptaget av energi till cellerna illustreras mer än tydligt av hur de som drabbas av diabetes typ-1 (oförmåga att producera eget insulin) inte kan tillgodogöra sig energin från kosten, utan istället kissar ut det överflödiga sockret i blodet. De kalorierna tas med andra ord inte upp av kroppen på grund av att hormonerna inte tillåter det. Av denna anledning rasar också de med diabetes typ-1 i vikt om de inte får behandling. Deras intag av kalorier är alltså inte alls kopplat till vikten.

Ett extremt exempel måhända, men principen är ändå ganska talande. När friska personer äter kolhydratrik mat höjs blodsockret snabbt och för att ta hand om detta ser kroppen till att frisätta insulin för att öppna upp kroppens celler för sockret. Vips! – Insulinet gör snabbt jobbet med att sänka blodsockret, men ofta lite för bra: blodsockret dippar ner på en lägre nivå än innan måltiden, och du blir sugen på något sött för att kicka upp sockernivån igen. Detta upprepas dagarna i ända och leder till att du äter mer och oftare än vad du egentligen behöver. Och eftersom du äter mat som ger ett högt insulinpåslag lagrar du också in typ allt du får i dig. När dina glykogendepåer är fulla så blir det i form av fett.

Äter du istället en kolhydratsnål kost med mycket fett så triggas inte något anmärkningsvärt insulinpåslag. Blodsockret ligger på en jämn nivå och du klarar dig utan hunger till nästa måltid. Du triggas inte att småäta och kroppen kan fokusera på andra uppgifter än att rädda dig från ett högt blodsocker. Nu kan fokus istället läggas på att boosta immunförsvaret och reparera skador i kroppen. Den energi som kunde blivit en ny bilring på magen skyddar dig istället från inflammationer och sjukdomar!

Att kroppen har ett så välutvecklat system för att sänka blodsockret beror på att ett högt blodsocker är extremt farligt. Jag har skrivit lite om hur bland annat cancerceller älskar socker tidigare, men även elaka bakterier växer sig starka av socker och orsakar inflammationer på alla möjliga ställen i kroppen. Vi ska nog vara tacksamma för kroppens skyddsmekanism, men samtidigt inte överbelasta det med alltför mycket kolhydrater.

Glöm inte heller att faktorer som sömnbrist och stress (via hormoner) påverkar kroppens användning av den tillförda energin.

Läs gärna vidare om hur olika hormoner påverkar dig på egen hand, börja förslagsvis med Jonas Bergqvists översikt här.

 

 

Det försvunna ölintresset

Publicerad den av Alternativperspektiv

Long time no see, eller no blogg kanske. Har fokuserat på familj, träning och att plöja teveserier och böcker över julen och i början av året. Kände nog även att jag berört de flesta av de ämnen/tankesätt jag vill förmedla i bloggen, så hade inte ”behovet” att skriva av mig. Nu är det ju inte så att man inte kan attackera dessa ämnen från helt andra vinklar och möjligen få nya personer att bli intresserade av en kost rik på naturligt fett och mycket grönsaker. Och nu börjar blogglusten och viljan att inspirera till positiva livsstilsval återkomma. Mitt ämne för dagen berör hur en kostomläggning möjligen kan påverka ens smaksinnen och vad man blir sugen eller osugen på.

För egen del har jag märkt att de flesta sötsaker man äter är alldeles för söta nuförtiden. När man i vanliga fall äter minimalt med socker vänjer man sig ganska enkelt vid en mycket lägre nivå av sötma. Nuförtiden tycker jag t ex att 70-procentig choklad är alldeles för söt; det är typ 90+ som gäller. ”Vanligt godis” lockar inte alls längre. Det krävdes inte ett uns självdisciplin för att skippa allt julgodis (läs: vanligt plockgodis) som bjöds på kontoret innan julen. Tidigare år har jag alltid fallit dit i viss omfattning.

Visst, blev en hel del ”Rocky Road” gjord på mörk choklad hemma hos mina föräldrar under julen, men min strävan har aldrig varit att kunna stå emot sånt jag njuter av.

Att mindre socker skulle leda till att man föredrar mat med mindre söt smak låter ju inte så oväntat egentligen, men det verkar handla om mycket mer än så.

En av de böcker jag läst under julhelgen heter ”Charmen med tarmen”, och den skänker möjligen lite visdom kring hur ens smakpreferenser kan ändras. Det verkar nämligen som att dina tarmbakterier påverkar vad du är sugen på. Får de bakterier som älskar socker växa sig starkast, så kommer de även påverka din hjärna att vilja ha mer socker senare.

Detta kan säkert vara en delförklaring till varför man kan börja tycka om mat som man tidigare inte gillat. Provar man den några gånger är det ofta så att man till sist får ett sug efter den. Att bakterier som gillar en viss typ av mat blir fler och kan göra sin röst hörd i konkurrens med alla andra bakterier i tarmen.

För min del började jag tänka i de banorna när jag märkte att jag kunde äta vispad grädde utan att få massa gaser i magen. Det har annars varit fallet under min 35 första levnadsår, men sedan jag introducerade en lågkolhydratskost gick det helt plötsligt prima. Vet inte om mina tidigare sockerälskande bakterier orsakat problemen jag haft med grädde, men något positivt verkar hänt med balansen i tarmfloran.

Kanske är det så att de goda bakterierna har fått chans att ta över. De som gillar surkål, oliver och annan fermenterad mat. Något som tyder på det kan vara att jag sedan ett par år tillbaka även  tycker om oliver, vilket jag tidigare haft ganska svårt för. Nu vräker jag gladeligen i mig stora mängder.

Det som dock märkts allra tydligast är att jag tappat allt det intresse jag tidigare haft för öl. Jag blev ölnörd för ungefär 6 år sedan, började komponera egna recept och brygga egen öl. Drack alla nya sorter jag kunde komma över, ju mer humle desto bättre. Gjorde mig känd som en ölexpert i min bekantskapskrets och fick ofta presenter i form av nya udda ölmärken med spännande smaker.

Intressset för ölsmakerna började dala samtidigt som jag började med lågkolhydratkosten, men jag fortsatte dricka öl av gammal vana, dock utan samma njutning som förr. Så jag minskade successivt på mängden öl i glasen, och började smutta mig igenom grabbkvällar på krogen. Har man tidigare varit en ölnörd är det definitivt något ens bekantskapskrets börjar anmärka på…

Nu börjar jag misstänka att även detta är något som mina tarmbakterier är med och påverkar. De sockerälskande bakterier jag tidigare närde så väl med pasta och lösgodis var förmodligen samma som älskade malten i ölen.

Visst kan en klunk öl fortfarande vara gott, men jag blir snabbt ”mätt” på smaken och kvar står den halvfulla flaskan…

Nu verkar tarmbakterierna bestämt sig för att jag ska gilla rödvin istället. Har dock inte närmat mig samma nördnivå där som med ölen. Nördar ner mig i matlagning istället, känns som ett ganska bra val.

2013-09-05-18-18-59
Några av mina hembrygder…

Den fantastiska fastan

Publicerad den av Alternativperspektiv

Att ett högt blodsocker är ohälsosamt har jag poängterat ett flertal ggr hittills i tidigare inlägg, så rimligen borde summan av kardemumman vara att ett lågt blodsocker är hälsosamt. Hur ser man då till att hålla ett lågt blodsocker under lång tid? Jo, man fastar såklart.

Att fasta är förmodligen det bästa sättet att få kroppen att reparera sig själv. Vid brist på glukos och aminosyror stimuleras gamla celler att reparera sig själva i en process som kallas autofagi. Dessutom stimulerar fasta kroppens tillväxthormon, så att nya celler kan bildas, och muskler får en extra chans att växa.

Du tränar även upp kroppens förmåga att förbränna fett effektivt, speciellt om du även tränar under fastan.

Det där sista tyckte jag lät hur konstigt som helst innan jag började med lågkolhydratkost. Man måste ju ha en massa snabba kolhydrater för att först orka träna, och sen en extra laddning efter passet för att musklerna inte ska brytas ner! En klassisk myt såklart, det är inget som helst problem att muskler skulle försvinna bara för att du fastar ett tag. Och man orkar med alla möjliga typer av pass, även tuffa intervaller!

Första gången jag fastade 24 timmar åt jag på kvällen dagen innan, sedan fastade jag till kvällen dagen efter. På förmiddagen var jag lite hungrig i någon timme, men sen var det inga problem att klara sig till kvällsmaten. Efter det har jag aldrig varit särskilt hungrig under fastan, utan generellt känner jag mig piggare i sinnet och lättare i steget, nästan som att jag svävar fram.

Jag började snabbt lägga in träningspass under mina fastor, som jag  gjorde en dag varje vecka. Träningen var oftast ett löppass på 9km till jobbet på morgonen, och sedan tillbaka på eftermiddagen. Mitt gamla jag hade svindlat vid tanken att springa 18 km utan att äta någonting för att stoppa muskelnedbrytningen! Bra att vara öppen för nya idéer och inte fastna i gamla tankesätt!

Jag tror dessa korttidsfastor är en bra ”detox” för kroppen. Man ser till att inte ge inflammationer i kroppen näring under en hel dag, så immunförsvaret får en ordentlig boost.

Har man problem med övervikt, eller andra metabola sjukdomar, är fasta förmodligen det effektivaste sättet att läka sig själv. Man kanske då inte ska nöja sig med någon enstaka 24-timmarsfasta då och då, utan köra längre perioder utan mat. Kolla gärna in följande länk. Under längre fastor kommer kroppen hamna i ketos, vilket innebär att all energi som förbränns i kroppen kommer från fett. Blodsockret är lågt, och inflammatoriska tillstånd (typ alla metabola sjukdomar) har en fantastisk möjlighet att självläka.

Men långa fastor, är det inte farligt?! Riskerar man inte att svälta?

Kort svar: En smal människa har säkert minst 70 000 kcal kalorier lagrade i kroppsfettet, en överviktig människa förmodligen flera 100 000 kcal. Detta skulle räcka VÄLDIGT länge, bara man ser till att dricka ordentligt. För fastor upp till 5 dagar verkar det inte finnas något behov av att äta några tillskott av vitaminer eller mineraler heller, men för längre fastor kan man möjligen fundera på detta. Har ingen erfarenhet av detta själv dock.

Och så till sist: Jo, såklart att fasta fungerar för att tappa vikt, men är det inte samma princip som att bara äta med kaloriunderskott?

Många verkar tro att fasta får kroppen att gå in i ett svältläge, där ämnesomsättningen går ner, och kroppen börjar bränna muskler för att överleva. Detta är så långt från sanningen man kan komma. Det vore ytterst korkat av naturen att sänka ämnesomsättningen i ett läge när man behöver mobilisera sig extra för att kunna fälla ett byte, så självklart ser kroppen till att använda sig av det lagrade fett som finns tillgängligt. Man har till och med sett att ämnesomsättningen ofta verkar gå upp under fasta.

Det helt motsatta sker när man försöker sig på att begränsa kaloriintaget. När man kontinuerligt äter den klassiska lågfettskosten, även i små kvantiteter, så hamnar kroppen aldrig i ett fettförbränningsläge. Insulin utsöndras i kroppen, och detta ger cellerna i kroppen signalen att de ska lagra in energi – inte förbränna den! Kroppens svar blir att sänka ämnesomsättningen så att den matchar den tillförda energin. Detta är bara möjligt ner till en viss nivå såklart, det är därför kalorirestriktion ändå fungerar för att tappa vikt.

Ett jäkligt jobbigt sätt att tappa vikt dock. Med detta upplägg kommer blodsockret pendla mellan högt och lågt och du kommer vara hungrig mest hela tiden. Det är detta som är skälet till att det inte fungerar att begränsa kaloriintaget på lång sikt; vem orkar gå runt och vara hungrig hela livet?

Och det där om att kroppen skulle bryta ner muskler under fastan är som sagt helt fel. Människan behöver musklerna för att kunna fälla det där bytet, och fokuserar därför fullt på fettet som energikälla. Att kroppen skulle börja bryta ner muskler för att få energi är endast en ren överlevnadsåtgärd som används när fettreserverna börjar sina. Vid runt 4% kroppsfett finns det inte längre möjlighet för kroppen att använda endast fett som bränsle, men detta är inte något de flesta av oss behöver oroa sig för…

Vill ni läsa på mer om fasta och de enorma hälsofördelarna rekommenderar jag att ni tar en titt på nedan länkar; 12 lärorika inlägg om fasta. Helt valfritt, annars hoppas jag min introduktion till fasta fått dig inspirerad att prova själv!

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-a-history-part-i/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-physiology-part-ii/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-and-growth-hormone-physiology-part-3/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-and-lipolysis-part-4/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-myths-part-5/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-regimens-part-6/

https://intensivedietarymanagement.com/longer-fasting-regimens-part-7/

https://intensivedietarymanagement.com/the-ancient-secret-of-weight-loss-fasting-part-8/

https://intensivedietarymanagement.com/caloric-reduction-vs-fasting-part-9/

https://intensivedietarymanagement.com/women-and-fasting-part-10/

https://intensivedietarymanagement.com/feasts-and-fasts-the-cycle-of-life-fasting-part-11/

https://intensivedietarymanagement.com/why-cant-i-lose-weight-htlw-12/

 

P.S. Du behöver såklart få i dig vätska under dina fastor; vatten, kaffe och te är alla lämpliga alternativ.

Mysjogga dig till ett starkare hjärta

Publicerad den av Alternativperspektiv

Dags att återigen krypa till korset och erkänna att jag haft svårt att överge ett klassiskt paradigm; nämligen att ju hårdare man tränar desto bättre kondition får man.

Det låter ju alldeles för självklart för att inte stämma, men faktum är att jag nu fått för mig att testa en helt ny approach i min egen konditionsträning. Jag ligger på en nivå långt under de bästa motionärerna, och har ingen ambition att vinna några av de motionstävlingar jag ställer upp i, men visst springer jag lite rundor på tid emellanåt för att få en koll på statusen.

Den största ambitionen jag har med löpningen är egentligen att kunna gå ut och springa i naturen, njuta av utsikten och känna lugnet i lägga sig i själen. Men ju fortare man kan springa utan att bli trött, desto mer njuter man. Det finns en enorm mental kraft att hämta från att bara studsa uppför en brant skogsstig utan att behöva sakta in och återhämta sig efteråt. Det är främst detta som driver mig att jobba på konditionen på olika sätt.

Mitt sätt har tidigare varit att köra långa och medellånga löprundor precis på gränsen för vad jag orkar, sen några intervaller här och där för att öka V02-max.

Jag har ju sedan länge vetat att man inte behöver köra stenhårt på långpassen, så jag har haft ambitionen att springa långsamt. Men så blir man taggad och trycker man på uppför en backe, blir ordentligt andfådd, saktar ner ett tag, för att sedan glömma bort sig och köra på i 80-85% av maxpuls i alla fall. Jobbigt, men härligt när man kommer fram och har lyckats hålla distansen ut.

Jag har alltid trott att, visst, man kan springa långsamt och få en bra effekt, men effekten blir ju minst lika bra om man springer fort. Nackdelen skulle enligt mig bara varit en högre skaderisk, men känner man sig frisk så varför inte dra på liksom!?

Men vad skulle bli bättre om jag bara sprang lugnt och behagligt på långpassen?

Jo, jag har via en artikel i Runner’s World, i en intervju med triatlonlegendaren Mark Allen, förstått att lugn träning ger hjärtat mycket bättre förutsättningar för att utvecklas. Man stressar inte kroppen med en massa annan nedbrytning och överdriven mjölksyrabildning, utan kroppen kan fokusera på att bygga upp endast hjärtat efter passet. Detta torde ge väldigt bra förutsättningar för ett starkt hjärta.

I podden Prestera Mera hörde jag sedan biomedicinarna Simon och Tommy konstatera att hjärtat har sin största slagvolym ungefär vid den dubbla vilopulsen. För en någorlunda tränad person är detta inte en särskilt hög puls. Det innebär alltså att hjärtat tränar som hårdast vid låg intensitet, då det pumpar som mest blod vid varje slag. Ökar man pulsen minskar slagvolymen faktiskt som jag förstod det. Jag tar mig friheten att dra paralleller med styrketräning, där man bygger som mest muskler när man lyfter så tunga vikter som möjligt.

En stor fördel är ju att man kan maximera sin kondition genom att jogga runt och njuta av naturen och utsikten i lugn och ro. Måste dock erkänna att det känns konstigt att börja gå i vissa backar för att hålla pulsen nere, men bara att vänja sig!

Jag tycker detta låter för intressant för att inte utvärdera. Jag har känt att jag stannat av i utvecklingen en del, och detta kan kanske vara en pusselbit för att nå en ny nivå. Givetvis i kombination med kvalitetspass och intervaller. Kvalitetspass för att känna mig bekväm i hög fart och ansträngning, och intervaller för att träna kroppen på att ta tillvara syret i blodet (som nu kan pumpas runt effektivare av hjärtat?).

Vore ju nice om jag kunde få till en tid under 40min på milen nästa år, då jag två år i rad missat med bara några sekunder.

Återkommer med lärdomar från detta träningsprojekt såklart. Kanske hinner se någon effekt redan på Finalloppet idag?

 

Smal eller normal – men metabolt sjuk

Publicerad den av Alternativperspektiv

Du håller formen år efter år och känner att du kan äta vadsomhelst utan att lägga på dig vikt? Jo, visst finns det sådana människor lite här och där. Betyder det då också att de är undantagna från risken att drabbas av de metabola sjukdomarna? Svaret är definitivt nej.

Det är förmodligen så att de som inte lägger på sig vikt trots en ohälsosam och blodsockerhöjande diet är sämre rustade att sänka sockerhalten i blodet. Bakterier, inflammationer och cancerceller får då goda förutsättningar att växa och ställa till allsköns problem i kroppen. Under decennier av förhöjt blodsocker är risken stor att man kommer märka av detta, kanske i slutändan med dödlig utgång; blodpropp, cancer eller annat.

Man har faktiskt sett att lätt överviktiga personer i snitt lever längre än smala eller normalviktiga. Min hypotes är att det beror på att de som är lite överviktiga har en bättre förmåga att sänka sitt blodsocker genom att stuva in lite extra energi i fettcellerna. Magen växer, men risken för inflammation sjunker. Detta är min personliga reflektion, så dra inte för stora växlar av detta.

Jag tror definitivt att de mest hälsosamma personerna är de som är normalviktiga och samtidigt äter oprocessad mat med hög andel naturligt fett. Det verkar bara inte finnas tillräckligt många för att väga upp statistiken. Ännu.

tjock-stalman
Hälsan personifierad ? Eller bara supergener för att sänka blodsocker? 

 

Det mest skrämmande

Publicerad den av Alternativperspektiv

Det hemskaste med västvärldens kosthållning är tyvärr inte att folk blir onödigt runda om magen. Istället är detta endast ett symptom på att man har ett metabolt syndrom – en mixad cocktail av flertalet möjliga sjukdomstillstånd som alla har sitt ursprung i ett förhöjt blodsocker.

Vilka är då dessa sjukdomstillstånd? Få blir väl förvånade om man nämner de klassiska diabetes typ 2 och hjärt-kärlsjukdomar. Desto fler höjer dock på ögonbrynen när man dristar sig till all inkludera Alzheimers, reumatism, artros, cancer, eksem, psoriasis och autoimmuna sjukdomar som MS. Börjar man gräva lite vidare i hur högt blodsocker påverkar barn under uppväxten kan man lätt finna kopplingar till närsynthet, behov av tandställningar och olika bokstavsdiagnoser. Tidigare pubertet och acne är senare problem som barnen stöter på, för att inte tala om hur många extra sjukdagar de får genom livet på grund av ett sämre rustat immunförsvar.

Jag rekommenderar er att gräva lite djupare i detta på egen hand, då det är svårt att hitta någon konsensus från en enad forskarkår, som jag skev om här. Man får själv fråga sig om den moderna västerländska dieten verkligen innehåller det vi människor behöver för att leva hälsosamt. Ledtrådar att följa upp är såklart vad vi människor blivit anpassade till att äta genom flera miljoner års evolution. Det man lätt kan konstatera är att raffinerat socker är ett extremt modernt påfund, som man idag konsumerar i helt vanvettiga mängder. Andra nykomlingar är sådant som vete och andra sädesslag, som endast tillkommit under de senaste 10.000 åren. I jordbrukets spår kan man se hur populationer som blev beroende av vetet som näringskälla utvecklade tidigare okända sjukdomar, näringsbrist och karies.

Det jag själv tror utgör problemets kärna är ett högt blodsocker, som ständigt ger näring till bakterier och inflammationer, och försvårar kroppens läkearbete.

Man kan tänka på det enligt följande: Kroppen har ett hormon, insulin, som frisätts när blodsockret stiger efter en måltid. Detta hormon behöver kroppen för att kunna lagra in energi i kroppens celler, och detta sänker såklart blodsockernivåerna. Denna blodsockerreglering är av stor betydelse för immunförsvaret, som annars får stora problem med att tackla de infektioner och inflammationer som göds av den höga sockerhalten i blodet. Högt blodsocker är SKADLIGT, och vi behöver mekanismer som sänker detta för att sjukdomar inte ska få chans att ta över. Det är alltså av yttersta vikt att denna kroppsfunktion upprätthålls.

Äter man mycket kolhydratrika livsmedel behöver kroppen frisätta stora mängder insulin. Insulinet hjälper till att fylla upp alla muskelceller med överskottsenergin i blodet, men när dessa är fyllda behöver insulinet istället fokusera på att trycka in mer energi i fettcellerna, där energin inte kan göra skada för immunförsvaret. Detta är ett helt rimligt sätt för kroppen att tackla problemet, men detta bygger också på att kroppen sen inte måste göra om samma procedur sex gånger till varje dag, åter runt. Den påtvingade stora produktionen av insulin leder till komplikationer. Kroppen blir insulinresistent; alltså sämre på att reglera blodsockret effektivt, och då kan det bli dags att börja med insulinsprutor för att återfå kontrollen på det skenande blodsockret. Men detta har andra otäcka nackdelar såklart.

Detta innebär att t ex den av mig så länge tillämpade GI-metoden ledde till ett konstant förhöjt blodsocker, och därmed en konstant förhöjd risk för att bli sjuk, eller ännu värre, göda elaka cancerceller eller andra inflammationer i kroppen.

Det bästa för hälsan torde vara att ha ett konstant lågt blodsocker, eller åtminstone låta blodsockret var lågt under längre perioder på regelbunden basis. Ett lågt blodsocker får du genom att plocka bort kolhydraterna ur kosten, men tycker du det känns ok att fasta emellanåt så kan det vara väldigt nyttigt. Att kombinera de bägge är förstås det optimala, då det förmodligen väl efterliknar hur människan; jägaren; samlaren, levt under den största delen av sin utveckling. Brist på mat torde varit vanligare innan vi kunde konservera och frysa livsmedel, och tillgången på socker begränsade sig mer eller mindre till lite frukt och bär.

För att återgå till inläggets kärna så tycker jag det är skrämmande att vårt samhälle utvecklats i en riktning som missgynnar människors hälsa, och de ekonomiska incitamenten för att bibehålla denna världsordning är så ofantliga att man inte ens vet vart man ska börja för att få fram sanningen till folk genom alla murar av lobbyister och forskningsfusk.

Politiker fattar ju inte heller grejen, de är uppvuxna på lingongrova, BOB-saft och lösgodis de med.

Läkare har generellt inga vettiga lösningar som kan hjälpa patienter att förebygga eller reversera ovan nämnda sjukdomar. De är antingen för fega för att gå mot strömmen, eller mutade av valfritt läkemedelsbolag. Undantag finns dock, läs gärna mer om Annika Dahlqvist till exempel.

Det är ju bara så frustrerande att lösningen är så enkel: Ät naturliga råvaror, ät mycket mättat fett och dra ner lite på kolhydraterna. Anamma vad evolutionen lärt den mänskliga kroppen att hantera