Jag har alltid varit någorlunda intresserad av vad jag stoppar i mig, och försökt uppdatera kosten efter gällande teorier och vetenskap. Under väldigt lång tid hade jag dock en ytterst begränsad kunskap om mat; det jag åt skulle ge kroppen det den behöver för maximal träningsprestation, samt nog med protein för att kunna tillgodogöra sig träningen och ge muskeltillväxt. Jag hade hela tiden en rädsla att kroppen skulle bryta ner sig själv, och muskler i synnerhet, om jag inte tillförde ny energi minst var tredje timme, eller när blodsockret föll.

Jag hoppade på trenden med GI när den drog igång under mitten av 2000-talet. Det lät klokt att man inte skulle äta sådant som höjde blodsockret alltför mycket, och att försöka ligga på en jämn blodsockernivå generellt. Det skulle ge mindre humörsvängningar och lät allmänt som en ganska sund approach. Lite mindre sötsaker och pulvermos, men ändå inte extremt nog för att ställa till problem på restauranger eller uppröra någon, då man fortfarande kunde äta ”vanlig” mat.

Att man skulle ligga på en ”lagom hög” blodsockernivå lät ytterst hälsosamt. Inte för att jag vid den tiden tänkte på mat som något man åt för att hålla sig frisk. Det skulle väl någon frukt ibland ändå råda bot på.

När jag för första gången hörde om Atkins-dieten tänkte jag att det bara kunde vara en tillfällig lösning för att snabbt tappa vikt. Inte något som en idrottare kunde leva på. För att orka träna behöver man ju kolhydrater! Det hade man ju lärt sig från lektionerna om tallriksmodellen i skolan, och de få försök jag själv gjort att springa före frukost hade otvivelaktigt bekräftat detta.

När jag hörde om 5:2-dieten tänkte jag att det säkert kan hjälpa folk att äta mindre och tappa vikt, men att de definitivt inte skulle kunna träna på fastedagarna, eller åtminstone inte återhämta sig lika bra som någon som äter ”normalt”. Det skulle ju bryta ner kroppen och musklerna fullständigt att inte fylla på med energi före och efter ett pass.

Jag körde på GI i ungefär 10 år, undvek att äta för mycket av det som kallas ”snabba” kolhydrater, undvek mättat fett och käkade proteinbars om det riskerade att gå för lång tid mellan två måltider. Jag blev på sjukt dåligt humör när det ibland gick mer än tre timmar innan jag fick mitt nästa energitillskott, men rättfärdigade min kosthållning med att det fungerade väldigt bra bara jag såg till att alltid ha med mig något för att kicka upp blodsockret till en ”lagom” nivå igen.

Det skulle dröja tills jag var på en föreläsning av Jonas Colting 2014 innan jag chockades av informationen att man inte behöver kolhydrater överhuvudtaget, varken ”snabba” eller ”långsamma”, inte ens när man tränar hårt och länge. Jag lyssnade när han presenterade lite måltidsförslag, och inväntade nyfiket vad som skulle utgöra kolhydratbasen i dessa. När det visade sig att det inte fanns någon frågade jag öppet ”Men kolhydrater då?”. Jag vägrade tro på det där och då, men började gräva djupare på egen hand; läsa bloggar, studier och böcker som undan för undan raserade alla myter om mättat fett och kolhydratbehov jag svalt genom åren.

Insikten att det är hormoner som styr vad som händer i kroppen när man äter, inte antal kilokalorier, förändrade hela min matvärldsbild. Många som hör detta klarar inte ta in det. Det ligger för djupt inpräntat i dem att det är kcal in och kcal ut som spelar roll. Det verkar inte spela någon roll att det inte funkar så. I teorin verkar det ju så självklart. Ungefär som att man blir fet av fett. Det är ju också en självklarhet för de flesta.

Att börja utesluta de mest kolhydratrika baslivsmedlen var väldigt enkelt ur ett smak och begär-perspektiv; pasta, kokt potatis, ris och bröd har för mig mestadels varit ett nödvändigt ont för att få i mig basbehovet av stärkelse jag trodde man behövde. Tallriksmodellen verkade ju så balanserad och normal.

Desto svårare var det i praktiken då det inte var självklart hur man skulle ersätta mackan till frukost eller hur man skulle förhålla sig till det som serveras på restauranger eller när man blir bjuden av andra. Eller hur man ska förhålla sig till vad andra tycker om ens ”onormala” kostföring. Jag kommer i framtida blogginlägg gå djupare i hur jag resonerar gällande detta nu.

Konstigt egentligen att det har känts så logiskt att ”fylla upp” magen med billig stärkelse och bara toppa med lite ost, kött, fisk, ägg, sallad och grönsaker. När det borde vara helt omvänt! Jag minns när vi var hemma hos min mormor när jag var liten; hon hade alltid preppat bordet fullt med köttbullar, sill, ägg, rödbetssallad osv, men innan man fick hugga in i det gottiga var man tvungen att äta sig mätt på ett par mackor först. Man kan ju inte bara äta sovel, hette det. Antar det har något att göra med att stärkelserik mat är billigt, och för min mormors generation var det möjligen så att man inte hade råd att bara äta näringsrikt sovel. Men det ändrar ju inte det faktum att det egentligen vore bäst för oss. Man blir vad man äter. Jag tvivlar på att majoriteten idag inte skulle ha råd att äta bra mat, men det handlar såklart om prioriteringar (och kunskap).

Jag har hursomhelst valt att prioritera bra mat och välmående över pengar. Lågkolhydratkost med mycket fett och grönt. Vore jag tvungen finns det mycket annat jag hellre skulle stå över innan jag börjar svulla stärkelse för att spara pengar. Min kropp är mitt tempel, och jag ser inget skäl att inte ge mig själv de bästa förutsättningarna för ett långt och friskt liv. Detta hjälper mig såklart också kortsiktigt med bättre prestationsförmåga i löpspåret, samt att hålla ett jämnt humör.

Att börja använda fettförbränning vid löpning och annan träning gick ganska enkelt, men de 2-3 första morgonpassen utan fullt påfyllda glykogen-depåer var ansträngande. Det fanns liksom inte den där extra energin för att lägga in ett ryck i en backe, eller en spurt på slutet.

Men helt plötsligt fanns energin där igen, fettförbränningen hade aktiverats ordentligt för första gången på 34 år. Det kändes ju nice att inte vara beroende av kontinuerligt intag av raketbränsle i form av stärkelse och socker för att kunna prestera, men listan över de fördelar jag märkt med min kosthållning kan göras ganska lång. Jag har blivit morgonpigg, är alltid är sugen på att träna, känner mig friskare och är mindre skadebenägen, har ett ännu tydligare sexpack än tidigare, och mitt humör är stabilt och positivt.

Jag känner mig såklart stolt över att jag ger mig själv de bästa förutsättningarna för att må bra och kunna röra på mig hela livet, och inbillar mig att mitt välmående smittar av sig på andra och gör att jag alltid kan vara på topp och ge mer av mig själv till mina nära och kära.

Coolt. Ät fett och lev lyckligt liksom.