Smärtexperimentet

Jag springer en hel del. Alla möjliga typer av pass. Oftast terrängrundor med mycket backar, kring 8-12 km. Ibland högintensiva intervallpass av varierad karaktär, ibland tuffa tröskelpass. Emellanåt ”långpass” på 20-25km. Jag springer cirka 5 dagar i veckan, och stöter sällan på några problem under ovan nämnda pass. När jag däremot ger mig på snäppet längre pass, 30-35km, då verkar min kropp stöta på patrull. Jag börjar känna av en sakta ökande smärta i leder, senor och muskler någonstans strax innan 30 km. Denna smärta ökar sedan successivt för att kring 35 km göra mig mer eller mindre inkapabel att springa vidare, varpå jag få börja gå. Möjligen kan jag växla in några löpningar på hundratalet meter, men det tar emot så extremt att jag inte känner det möjligt att bita ihop och bara köra.

Möjligen är jag, i motsats till vad jag vill tro, en klen jäkel som viker ner sig när det börjar ta emot. Eller så finns det andra förklaringar…?

Jag har grävt lite i detta, och mycket talar för att den smärta jag upplever är svår att träna bort. Mycket forskning verkar indikera att det hela är genetiskt betingat (Are your muscles genetically prepared to run a marathon?) och att somliga helt enkelt har muskler som snabbare bryts ned under långvarigt arbete. Detta leder till smärta och större psykologiska utmaningar framåt slutet av ett långlopp för dessa, men det finns såklart en chans att man ska kunna plåga sig igenom smärtan och korsa mållinjen ändå. Bara att sluta lyssna på kroppen helt enkelt…!

Jag har försökt hitta info om saker man kan göra för att skjuta upp denna muskelnedbrytning, och vissa lanserar teorier om att kolhydratladdning och kontinuerligt intag av energi skulle vara fördelaktigt (helt utan vetenskaplig evidens dock). Personligen har jag inte upplevt någon som helst skillnad…

Ett av mina bästa långpass gjorde jag på fastande mage, 33 km, och jag utmanade smärtan genom att öka farten när det var som jobbigast. Det blev lite som en lättnad att springa fortare, då jag kunde övertyga mig själv om att tiden jag skulle ha ont blev kortare. Det konstiga var att smärtan var konstant oavsett hastighet. Konditionen räckte till för fartökningen, men det hade nog varit svårt att stå ut mycket längre än den sträckan jag sprang.

Ett sämre långpass var när jag sprang Skogsmaran 2017. Jag hade ätit ordentligt och fyllde på med energi under loppet. Men strax innan 30 km var jag tvungen att börja varva löpning med promenad. Från 34 km var det endast promenad som gällde. Det var så sjukt jobbigt att ens ta ett löpsteg!

Jag sprang Stockholm maraton i fjol, och det var uppriktigt sagt en hemsk upplevelse. Hade ätit normalt innan loppet, och tog någon banan innan start. Fyllde sen på med all möjlig energi på vägen. Det var riktigt varmt, så det var inte konstigt det blev ett jobbigt lopp. Fick som vanligt svårt att springa kring 30km, och efter ett tag fick jag börja växla löpning och promenad. Vid 35km blev det sjukt jobbigt och jag blev plötsligt så illamående att jag var tvungen att bryta. Vet inte om smärtan påverkade detta. Jag kunde i alla fall knappt gå fram till nästa vätskestation för att ta taxin till Stadion. Kommentarer efteråt från bekanta var att jag såklart skulle kolhydratladdat bättre.

Efter Stockholm tappade jag suget på långlopp och började fokusera mer på att vara snabb på kortare sträckor. Nu verkar jag ändå få upp suget lite igen, men har funderat på hur jag ska tackla smärtan. Som sagt inte så sannolikt att den går att träna bort, men det finns kanske några möjligheter att förlänga tiden tills det börjar märkas, alternativt göra den mindre påtaglig. Det dåligt underbyggda förslaget om kolhydratsladdning behöver utredas!

Min plan är att under den närmaste tiden springa två långpass, >35 km, med olika upplägg, för att under kontrollerade förhållanden kunna se om det finns skillnader.

  1. Ett pass där jag springer på fastande mage och endast dricker vatten
  2. Ett pass där jag kolhydratladdar, samt har med mig energi på vägen

Tidigare har jag som sagt inte kunnat se någon tydlig skillnad, men det kan ju vara för att att förutsättningarna varit så olika. Nu blir det i samma hastighet, på samma sträcka, och förhoppningsvis på samma tid på dygnet i liknande väder. Förutom att logga tid och hastighet kommer jag även ge mig på att mäta pulsen, vilket jag aldrig gjort tidigare.

Har även funderat kring att testa smärtstillande läkemedel, men det tar emot att stoppa i mig sån skit. Får se om jag blir tillräckligt nyfiken för att korsa den djävulska linjen i framtiden. Kanske finns mindfulnessträning som kan minska smärtupplevelsen? Eller bara att bli bättre på att bita ihop, jag är väl ingen vekling…

Återkommer med rapport när jag gjort första passet!

Dags för paradigmskifte, del 2: Att träna utan kolhydrater

”Kroppen behöver snabba kolhydrater för att orka träna hårt!” Hur ofta har man inte hört detta mantra? Jovisst, socker är ett raketbränsle av hög kaliber, men det är knappast så att man behöver den typen av energi hela tiden. Visst kan man gå runt fullproppad med glykogen i musklerna hela tiden, men som jag nämnde i förra inlägget påverkar detta inflammationsprocesser i kroppen och ökar vår känslighet för allsköns ohälsa. Bättre då att endast kolhydratsladda när det verkligen gäller, och låta kroppen vara robust mot sjukdomar och belastningsskador (som oftast är av inflammatorisk karaktär) i vardagen och under uppbyggnadsfas.

Ett av huvudskälen till att jag började äta lågkolhydratkost var att jag ville få en bättre fettförbränning så att jag skulle kunna springa längre utan att tappa energin och gå in i väggen.

Det fungerade grymt bra, även om det tog några tidiga morgonrundor på fastande mage för att vänja kroppen vid att använda sig av huvudsakligen kroppsfett istället för glukos. Jag hade aldrig gillat att springa på morgonen tidigare, och de första två eller tre första passen påminde mig om varför. Ingen riktig studs i benen, och framåt milen blev det riktigt tungt; orkade knappt med sexminuterstempo, och kom inte in i något flow mer. Men värst var det var studsade jag ut ur huset på väg till jobbet, och hade samma energi, fart och flow som jag var van vid. Kroppen hade kopplat igång fettdriften!

I samband med detta började jag också öka på distanserna, och vande mig snabbt vid att springa 2-2,5h, både med mat i magen och på fastande mage, utan att det egentligen märktes någon skillnad i kapaciteten.

Det är såklart en fråga om hur fort man önskar springa. Man har som sagt nytta av att fylla på musklernas glykogendepåer innan en tävling, och att svepa lite energidryck under loppet. Men har du dessutom tränat upp fettdriften innan, så har du nu två fullvärdiga bränslen i kroppen. Den bättre fettförbränningen gör att glukosen räcker längre, så du kan springa fort längre än tidigare.

Konceptet ”train low, race high” känns m a o ganska vettigt. I vardagen och under normala träningsveckor äter du en kost som inte belastar kroppen med blodsockersvängningar och inflammationer. Den ger dig näring för att boosta immunförsvaret så att du håller dig frisk och får en kontinuitet i träningen som de flesta skidåkare skulle drömma om (gröt- och pastavurmare som de generellt är).

När det sen är dags för att prestera under tävling kan du offra lite av dina hälsoreserver och pumpa upp dig med ett lass kolhydrater innan start, samt hälla i dig all energidryck du mäktar med under loppet. Det kan möjligen toppa din prestation för dagen, men det har inget med hälsa att göra.

Just det här med att träna utan kolhydrater lät helt sjukt för mig när jag levde i det gamla paradigmet. Jag åt mellanmål mest hela tiden och såg till att alltid ha välfyllda glykogendepåer. Jag tänkte att kroppen alltid skulle ha maximalt med energi för att fungera optimalt, för att inte gå ner i svältläge och börja förbränna muskler. Att fasta lät med andra ord som det mest idiotiska du skulle kunna utsätta dig för!

Vilken tur man kan tänka om! Nu har jag fattat att kroppen mår bra av att tömmas på glykogen, och att det inte innebär att dina muskler äts upp. Det är istället kroppsfettet som börjar användas, och en hel uppsjö andra positiva saker händer i kroppen; celler får en chans att rena sig själva, skadade celler rensas ut och tillväxthormon produceras. Du går över till att förbränna ketoner istället för glukos. Hjärnan är speciellt förtjust i ketoner, och många, inklusive jag själv, kan vittna om att man ofta känner sig extra klarsynt under fastedagar.

Det är alltså inga problem som helst att träna under fasta, du har förmodligen fett nog att kunna springa flera veckor i sträck. Du kan med viss invänjning även köra intensiva intervallpass. Och låt dig inte heller luras av att du måste fylla på med en massa energi direkt efter passet. Gå på din hunger och törst, och ät dina måltider vid samma tider som vanligt.

Ur ett evolutionärt perspektiv är det ganska logiskt att människans biologi anpassat sig till perioder av begränsad tillgång till mat, såväl som på perioder med överflöd. Att kroppen som mest kan laddas med omkring 2000 kcal glykogen, vilket skulle räcka till cirka 1,5 timmars ansträngning, talar för att vi måste ha haft förmåga att använda oss av något annat när tillgången till mellis och fika var såpass begränsad som jag utgår från att den var på typ stenåldern. Kroppens fettdepåer var en mycket mer pålitlig källa att luta sig tillbaka på vid brist på mat, och jakt på ny sådan.

Du är skapt med en förmåga till extrem uthållighet som du bara känner av om du vågar sluta proppa kroppen full med socker!

Den fantastiska fastan

Att ett högt blodsocker är ohälsosamt har jag poängterat ett flertal ggr hittills i tidigare inlägg, så rimligen borde summan av kardemumman vara att ett lågt blodsocker är hälsosamt. Hur ser man då till att hålla ett lågt blodsocker under lång tid? Jo, man fastar såklart.

Att fasta är förmodligen det bästa sättet att få kroppen att reparera sig själv. Vid brist på glukos och aminosyror stimuleras gamla celler att reparera sig själva i en process som kallas autofagi. Dessutom stimulerar fasta kroppens tillväxthormon, så att nya celler kan bildas, och muskler får en extra chans att växa.

Du tränar även upp kroppens förmåga att förbränna fett effektivt, speciellt om du även tränar under fastan.

Det där sista tyckte jag lät hur konstigt som helst innan jag började med lågkolhydratkost. Man måste ju ha en massa snabba kolhydrater för att först orka träna, och sen en extra laddning efter passet för att musklerna inte ska brytas ner! En klassisk myt såklart, det är inget som helst problem att muskler skulle försvinna bara för att du fastar ett tag. Och man orkar med alla möjliga typer av pass, även tuffa intervaller!

Första gången jag fastade 24 timmar åt jag på kvällen dagen innan, sedan fastade jag till kvällen dagen efter. På förmiddagen var jag lite hungrig i någon timme, men sen var det inga problem att klara sig till kvällsmaten. Efter det har jag aldrig varit särskilt hungrig under fastan, utan generellt känner jag mig piggare i sinnet och lättare i steget, nästan som att jag svävar fram.

Jag började snabbt lägga in träningspass under mina fastor, som jag  gjorde en dag varje vecka. Träningen var oftast ett löppass på 9km till jobbet på morgonen, och sedan tillbaka på eftermiddagen. Mitt gamla jag hade svindlat vid tanken att springa 18 km utan att äta någonting för att stoppa muskelnedbrytningen! Bra att vara öppen för nya idéer och inte fastna i gamla tankesätt!

Jag tror dessa korttidsfastor är en bra ”detox” för kroppen. Man ser till att inte ge inflammationer i kroppen näring under en hel dag, så immunförsvaret får en ordentlig boost.

Har man problem med övervikt, eller andra metabola sjukdomar, är fasta förmodligen det effektivaste sättet att läka sig själv. Man kanske då inte ska nöja sig med någon enstaka 24-timmarsfasta då och då, utan köra längre perioder utan mat. Kolla gärna in följande länk. Under längre fastor kommer kroppen hamna i ketos, vilket innebär att all energi som förbränns i kroppen kommer från fett. Blodsockret är lågt, och inflammatoriska tillstånd (typ alla metabola sjukdomar) har en fantastisk möjlighet att självläka.

Men långa fastor, är det inte farligt?! Riskerar man inte att svälta?

Kort svar: En smal människa har säkert minst 70 000 kcal kalorier lagrade i kroppsfettet, en överviktig människa förmodligen flera 100 000 kcal. Detta skulle räcka VÄLDIGT länge, bara man ser till att dricka ordentligt. För fastor upp till 5 dagar verkar det inte finnas något behov av att äta några tillskott av vitaminer eller mineraler heller, men för längre fastor kan man möjligen fundera på detta. Har ingen erfarenhet av detta själv dock.

Och så till sist: Jo, såklart att fasta fungerar för att tappa vikt, men är det inte samma princip som att bara äta med kaloriunderskott?

Många verkar tro att fasta får kroppen att gå in i ett svältläge, där ämnesomsättningen går ner, och kroppen börjar bränna muskler för att överleva. Detta är så långt från sanningen man kan komma. Det vore ytterst korkat av naturen att sänka ämnesomsättningen i ett läge när man behöver mobilisera sig extra för att kunna fälla ett byte, så självklart ser kroppen till att använda sig av det lagrade fett som finns tillgängligt. Man har till och med sett att ämnesomsättningen ofta verkar gå upp under fasta.

Det helt motsatta sker när man försöker sig på att begränsa kaloriintaget. När man kontinuerligt äter den klassiska lågfettskosten, även i små kvantiteter, så hamnar kroppen aldrig i ett fettförbränningsläge. Insulin utsöndras i kroppen, och detta ger cellerna i kroppen signalen att de ska lagra in energi – inte förbränna den! Kroppens svar blir att sänka ämnesomsättningen så att den matchar den tillförda energin. Detta är bara möjligt ner till en viss nivå såklart, det är därför kalorirestriktion ändå fungerar för att tappa vikt.

Ett jäkligt jobbigt sätt att tappa vikt dock. Med detta upplägg kommer blodsockret pendla mellan högt och lågt och du kommer vara hungrig mest hela tiden. Det är detta som är skälet till att det inte fungerar att begränsa kaloriintaget på lång sikt; vem orkar gå runt och vara hungrig hela livet?

Och det där om att kroppen skulle bryta ner muskler under fastan är som sagt helt fel. Människan behöver musklerna för att kunna fälla det där bytet, och fokuserar därför fullt på fettet som energikälla. Att kroppen skulle börja bryta ner muskler för att få energi är endast en ren överlevnadsåtgärd som används när fettreserverna börjar sina. Vid runt 4% kroppsfett finns det inte längre möjlighet för kroppen att använda endast fett som bränsle, men detta är inte något de flesta av oss behöver oroa sig för…

Vill ni läsa på mer om fasta och de enorma hälsofördelarna rekommenderar jag att ni tar en titt på nedan länkar; 12 lärorika inlägg om fasta. Helt valfritt, annars hoppas jag min introduktion till fasta fått dig inspirerad att prova själv!

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-a-history-part-i/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-physiology-part-ii/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-and-growth-hormone-physiology-part-3/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-and-lipolysis-part-4/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-myths-part-5/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-regimens-part-6/

https://intensivedietarymanagement.com/longer-fasting-regimens-part-7/

https://intensivedietarymanagement.com/the-ancient-secret-of-weight-loss-fasting-part-8/

https://intensivedietarymanagement.com/caloric-reduction-vs-fasting-part-9/

https://intensivedietarymanagement.com/women-and-fasting-part-10/

https://intensivedietarymanagement.com/feasts-and-fasts-the-cycle-of-life-fasting-part-11/

https://intensivedietarymanagement.com/why-cant-i-lose-weight-htlw-12/

 

P.S. Du behöver såklart få i dig vätska under dina fastor; vatten, kaffe och te är alla lämpliga alternativ.