Min Corona-analys

Egentligen var det tänkt att jag inte skulle skriva mer på den här bloggen, då jag känner att jag berört de områden och tankar som jag vill stimulera till mer eftertanke inom. Jag blir tämligen uttråkad av att upprepa mig, eller endast komma med nya små vinklingar av tidigare redan nämnda företeelser och problem.

Men…

Viruset SARS-CoV-2:s bärsärkagång i världen just nu har lett till att det finns något nytt att förhålla sig till och resonera kring gällande kost och hälsa; och jag har en del kritik gällande hur vi bemöter situationen, men även idéer om hur vi egentligen borde tackla viruset. De tänkte jag dela med Er nu.

För det första tycker jag det är chockerande hur merparten av alla civiliserade länder bemöter detta virus. Att mer eller mindre stänga ner hela länder känns som en helt vansinnig chansning, då man inte alls vet om det egentligen gör någon nytta överhuvudtaget för att minska virusets spridning på längre sikt. Om det bara gällde att rädda människors liv skulle man ju kunna hitta flera andra drakoniska, men mycket säkrare sätt, att uppnå detta. Man skulle till exempel kunna förbjuda all biltrafik, och då rädda 1,35 miljoner människors liv varje år genom att eliminera trafikolyckor, samt säkert några miljoner till genom minskade luftföroreningar. Folk skulle bli tokiga om man fört in sådana restriktioner, men för SARS-CoV-2 verkar det ändå finnas någon form av acceptans.

Till stor del kan man nog förklara denna acceptans med att människor är rädda för det okända, och att det känns bättre att göra något, än ingenting alls. Må vara att inskränka på sina friheter, sina framtida försörjningsmöjligheter och behov av sociala kontakter. Men att det KÄNNS som att man gör det för en god sak betyder INTE att det faktiskt gör någon skillnad. Det är därför man bör undersöka vad som faktiskt gör skillnad.

Vissa länder har mycket riktigt lyckats begränsa spridningen på ett imponerande sätt genom att helt stänga ner sina länder. Min farhåga är dock att när man väl börjar lätta på restriktionerna och möjliggöra resor till och från landet, så kommer viruset tillbaka i en andra våg och då kommer spridningen då istället. Om man inte stänger ner allt igen förstås, men hur länge kan man hålla på med det? En orimlig taktik enligt mig.

Sveriges approach med att platta till kurvan innan vi har någon form av flockimmunitet ter sig åtminstone lite mer nykter än övriga västvärldens totalitära nedstängningar, men det finns såklart även frågetecken gällande hur mycket man kan lita på flockimmunitet mot ett ständigt muterande virus. Men det är minst lika tokigt att sätta sitt hopp till ett vaccin som ska kunna stoppa ett influensavirusimmunförsvar som ständigt förändrar sig.

Så vad är då en vettig taktik för mänskligheten?

Redan från pandemins början har det hetat att de som löper störst risk att drabbas allvarligt är äldre, rökare och ”riskgrupper”. Det var länge oklart exakt vad som skulle klassificeras som ”riskgrupper”, men det har efterhand kommit fram att det framförallt handlar om människor som har drabbats av metabol sjuklighet; fetma, diabetes, högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdom, cancer, Alzheimer och en hel uppsjö autoimmuna sjukdomar för att nämna några. De som lider av dessa sjukdomstillstånd har med största sannolikhet ett mindre funktionsdugligt immunförsvar, och drabbas därigenom mycket värre av ett främmande virus.

Och för att göra saker ock ting än värre; metabol sjuklighet behandlas i den traditionella sjukvården gärna med mediciner som ytterligare verkar sänka immunförsvaret. Jag tänker här på till exempel kolesterolsänkande statiner och vissa mediciner mot högt blodtryck.

Kolesterol är essentiellt för immunförsvaret, och har man mindre av det så påverkar det såklart ens möjligheter att bekämpa viruset. Dessutom förhindrar statiner produktionen av enzymet CoQ10, vilket även det är mycket viktigt för immunförsvaret.

En delförklaring till varför immunförsvaret är såpass undermåligt vid metabol sjuklighet är att den kost som ger sjukdomen oftast består av processad mat med lågt innehåll av vitaminer och andra näringsämnen. Man har till exempel sett en extrem korrelation mellan låga D-vitaminnivåer i blodet och risken för att bli allvarligt drabbad av sjukdomen Covid-19. Samma torde gälla för C-vitamin, men detta är såklart svårare att verifiera, då det har så kort uppehållstid i kroppen. Det man kan konstatera är dock att de som intensivvårdas med C-vitamininjektioner verkar klara sig bättre och behöva kortare vårdtid. Kolla gärna in fler länkar om detta i slutet av inlägget.

Man kan, likt Lars Bern resonerar, förmodligen tolka överdödligheten av såväl åldringar som metabolt sjuka som att det egentligen är den metabola sjukligheten som är den drivande faktorn. Metabol sjuklighet, alltså störningar i ämnesomsättningen, ackumuleras långsamt över tid, och därför är såklart också fler äldre drabbade. Lägg sedan på den arsenal av piller som våra äldre står på för att symptomlindra denna sjuklighet, och du har en pandemi av just de bibliska proportioner som vi nu ser.

Det vi kan göra med denna kunskap är att fundera på hur vi undviker metabol sjuklighet, och i övrigt boostar våra immunförsvar på bästa sätt. Min förhoppning är att den pandemi som nu härjar ändå ska kunna leda till något gott på sikt; att fler börjar förstå att det stora problemet vi har inte är brist på respiratorer, mediciner eller handsprit, utan en undermålig kost som gör oss känsliga för annars ganska beskedliga infektioner.

Att en kost med låg andel socker och andra kolhydrater, men rik på nyttiga fetter som smör, kokosolja och olivolja, samt en härlig blandning av grönsaker är den bästa garanten för livslång hälsa har jag skrivit om utförligt tidigare i bloggen.

Man vinner så extremt mycket på att hålla sitt blodsocker nere, då högt blodsocker är inflammatoriskt och leder till hög insulinutsöndring, som är än mer inflammatoriskt. Över tid kan detta leda till insulinresistens, vilket leder till ännu högre insulinnivåer, och en mer eller mindre kronisk låggradig inflammation som immunförsvaret behöver hantera.

När sedan dagens livsmedel dessutom innehåller mycket mindre vitaminer än förr i tiden, då är inte förutsättningarna för immunförsvaret särskilt bra. Mycket mat är industriellt processad, vilket tar bort mer eller mindre alla vitaminer. Även färsk oprocessad mat, som grönsaker och frukt, innehåller på grund av de utarmade jordar som karaktäriserar de industriella jordbrukens monokulturer mycket mindre näringsämnen än de gjort historiskt.

En sista aspekt jag tänker nämna är den stora användningen av raffinerade fröoljor; rapsolja, solrosolja, majsolja osv. Dessa är kraftigt inflammerande i kroppen, speciellt vid upphettning.

Sammantaget kan man konstatera att dagens västerländska standardkost; pasta, ris, bröd, potatis, läsk, godis, chips, sötad yoghurt, friterad mat, processad mat och allsköns lågfettsprodukter inte ger vårt immunförsvar mycket support. Och det är detta vi borde fokusera på nu för att göra oss starkare och kunna motstå framtida virusepidemier. Så att vi slipper stänga ner hela världen, inskränka våra friheter och riskera hela vår ekonomiska försörjning än en gång.

Jag rekommenderar alla att överväga att introducera någon form av lågkolhydratkost för att undvika metabol sjuklighet och få ett starkare immunförsvar. Själv lyckades jag till min egen förvåning behandla högt blodtryck på kort tid när jag lade om min kost.

För stöd och tips om nya kostupplägg tipsar jag om Diet Doctor. Och för att stärka immunförsvaret ytterligare kan man överväga kosttillskott som C- och D-vitamin, men det kan möjligen finnas skäl att fundera på ytterligare mineraler och vitaminer om man verkligen vill optimera allt.

Lev väl!

https://lakartidningen.se/opinion/debatt/2020/04/goda-anledningar-att-prova-hoga-doser-c-vitamin-vid-covid-19/
https://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/14787210.2020.1706483

http://www.orthomolecular.org/resources/omns/v16n20.shtml

Smärtexperimentet

Jag springer en hel del. Alla möjliga typer av pass. Oftast terrängrundor med mycket backar, kring 8-12 km. Ibland högintensiva intervallpass av varierad karaktär, ibland tuffa tröskelpass. Emellanåt ”långpass” på 20-25km. Jag springer cirka 5 dagar i veckan, och stöter sällan på några problem under ovan nämnda pass. När jag däremot ger mig på snäppet längre pass, 30-35km, då verkar min kropp stöta på patrull. Jag börjar känna av en sakta ökande smärta i leder, senor och muskler någonstans strax innan 30 km. Denna smärta ökar sedan successivt för att kring 35 km göra mig mer eller mindre inkapabel att springa vidare, varpå jag få börja gå. Möjligen kan jag växla in några löpningar på hundratalet meter, men det tar emot så extremt att jag inte känner det möjligt att bita ihop och bara köra.

Möjligen är jag, i motsats till vad jag vill tro, en klen jäkel som viker ner sig när det börjar ta emot. Eller så finns det andra förklaringar…?

Jag har grävt lite i detta, och mycket talar för att den smärta jag upplever är svår att träna bort. Mycket forskning verkar indikera att det hela är genetiskt betingat (Are your muscles genetically prepared to run a marathon?) och att somliga helt enkelt har muskler som snabbare bryts ned under långvarigt arbete. Detta leder till smärta och större psykologiska utmaningar framåt slutet av ett långlopp för dessa, men det finns såklart en chans att man ska kunna plåga sig igenom smärtan och korsa mållinjen ändå. Bara att sluta lyssna på kroppen helt enkelt…!

Jag har försökt hitta info om saker man kan göra för att skjuta upp denna muskelnedbrytning, och vissa lanserar teorier om att kolhydratladdning och kontinuerligt intag av energi skulle vara fördelaktigt (helt utan vetenskaplig evidens dock). Personligen har jag inte upplevt någon som helst skillnad…

Ett av mina bästa långpass gjorde jag på fastande mage, 33 km, och jag utmanade smärtan genom att öka farten när det var som jobbigast. Det blev lite som en lättnad att springa fortare, då jag kunde övertyga mig själv om att tiden jag skulle ha ont blev kortare. Det konstiga var att smärtan var konstant oavsett hastighet. Konditionen räckte till för fartökningen, men det hade nog varit svårt att stå ut mycket längre än den sträckan jag sprang.

Ett sämre långpass var när jag sprang Skogsmaran 2017. Jag hade ätit ordentligt och fyllde på med energi under loppet. Men strax innan 30 km var jag tvungen att börja varva löpning med promenad. Från 34 km var det endast promenad som gällde. Det var så sjukt jobbigt att ens ta ett löpsteg!

Jag sprang Stockholm maraton i fjol, och det var uppriktigt sagt en hemsk upplevelse. Hade ätit normalt innan loppet, och tog någon banan innan start. Fyllde sen på med all möjlig energi på vägen. Det var riktigt varmt, så det var inte konstigt det blev ett jobbigt lopp. Fick som vanligt svårt att springa kring 30km, och efter ett tag fick jag börja växla löpning och promenad. Vid 35km blev det sjukt jobbigt och jag blev plötsligt så illamående att jag var tvungen att bryta. Vet inte om smärtan påverkade detta. Jag kunde i alla fall knappt gå fram till nästa vätskestation för att ta taxin till Stadion. Kommentarer efteråt från bekanta var att jag såklart skulle kolhydratladdat bättre.

Efter Stockholm tappade jag suget på långlopp och började fokusera mer på att vara snabb på kortare sträckor. Nu verkar jag ändå få upp suget lite igen, men har funderat på hur jag ska tackla smärtan. Som sagt inte så sannolikt att den går att träna bort, men det finns kanske några möjligheter att förlänga tiden tills det börjar märkas, alternativt göra den mindre påtaglig. Det dåligt underbyggda förslaget om kolhydratsladdning behöver utredas!

Min plan är att under den närmaste tiden springa två långpass, >35 km, med olika upplägg, för att under kontrollerade förhållanden kunna se om det finns skillnader.

  1. Ett pass där jag springer på fastande mage och endast dricker vatten
  2. Ett pass där jag kolhydratladdar, samt har med mig energi på vägen

Tidigare har jag som sagt inte kunnat se någon tydlig skillnad, men det kan ju vara för att att förutsättningarna varit så olika. Nu blir det i samma hastighet, på samma sträcka, och förhoppningsvis på samma tid på dygnet i liknande väder. Förutom att logga tid och hastighet kommer jag även ge mig på att mäta pulsen, vilket jag aldrig gjort tidigare.

Har även funderat kring att testa smärtstillande läkemedel, men det tar emot att stoppa i mig sån skit. Får se om jag blir tillräckligt nyfiken för att korsa den djävulska linjen i framtiden. Kanske finns mindfulnessträning som kan minska smärtupplevelsen? Eller bara att bli bättre på att bita ihop, jag är väl ingen vekling…

Återkommer med rapport när jag gjort första passet!

Dags för paradigmskifte, del 2: Att träna utan kolhydrater

”Kroppen behöver snabba kolhydrater för att orka träna hårt!” Hur ofta har man inte hört detta mantra? Jovisst, socker är ett raketbränsle av hög kaliber, men det är knappast så att man behöver den typen av energi hela tiden. Visst kan man gå runt fullproppad med glykogen i musklerna hela tiden, men som jag nämnde i förra inlägget påverkar detta inflammationsprocesser i kroppen och ökar vår känslighet för allsköns ohälsa. Bättre då att endast kolhydratsladda när det verkligen gäller, och låta kroppen vara robust mot sjukdomar och belastningsskador (som oftast är av inflammatorisk karaktär) i vardagen och under uppbyggnadsfas.

Ett av huvudskälen till att jag började äta lågkolhydratkost var att jag ville få en bättre fettförbränning så att jag skulle kunna springa längre utan att tappa energin och gå in i väggen.

Det fungerade grymt bra, även om det tog några tidiga morgonrundor på fastande mage för att vänja kroppen vid att använda sig av huvudsakligen kroppsfett istället för glukos. Jag hade aldrig gillat att springa på morgonen tidigare, och de första två eller tre första passen påminde mig om varför. Ingen riktig studs i benen, och framåt milen blev det riktigt tungt; orkade knappt med sexminuterstempo, och kom inte in i något flow mer. Men värst var det var studsade jag ut ur huset på väg till jobbet, och hade samma energi, fart och flow som jag var van vid. Kroppen hade kopplat igång fettdriften!

I samband med detta började jag också öka på distanserna, och vande mig snabbt vid att springa 2-2,5h, både med mat i magen och på fastande mage, utan att det egentligen märktes någon skillnad i kapaciteten.

Det är såklart en fråga om hur fort man önskar springa. Man har som sagt nytta av att fylla på musklernas glykogendepåer innan en tävling, och att svepa lite energidryck under loppet. Men har du dessutom tränat upp fettdriften innan, så har du nu två fullvärdiga bränslen i kroppen. Den bättre fettförbränningen gör att glukosen räcker längre, så du kan springa fort längre än tidigare.

Konceptet ”train low, race high” känns m a o ganska vettigt. I vardagen och under normala träningsveckor äter du en kost som inte belastar kroppen med blodsockersvängningar och inflammationer. Den ger dig näring för att boosta immunförsvaret så att du håller dig frisk och får en kontinuitet i träningen som de flesta skidåkare skulle drömma om (gröt- och pastavurmare som de generellt är).

När det sen är dags för att prestera under tävling kan du offra lite av dina hälsoreserver och pumpa upp dig med ett lass kolhydrater innan start, samt hälla i dig all energidryck du mäktar med under loppet. Det kan möjligen toppa din prestation för dagen, men det har inget med hälsa att göra.

Just det här med att träna utan kolhydrater lät helt sjukt för mig när jag levde i det gamla paradigmet. Jag åt mellanmål mest hela tiden och såg till att alltid ha välfyllda glykogendepåer. Jag tänkte att kroppen alltid skulle ha maximalt med energi för att fungera optimalt, för att inte gå ner i svältläge och börja förbränna muskler. Att fasta lät med andra ord som det mest idiotiska du skulle kunna utsätta dig för!

Vilken tur man kan tänka om! Nu har jag fattat att kroppen mår bra av att tömmas på glykogen, och att det inte innebär att dina muskler äts upp. Det är istället kroppsfettet som börjar användas, och en hel uppsjö andra positiva saker händer i kroppen; celler får en chans att rena sig själva, skadade celler rensas ut och tillväxthormon produceras. Du går över till att förbränna ketoner istället för glukos. Hjärnan är speciellt förtjust i ketoner, och många, inklusive jag själv, kan vittna om att man ofta känner sig extra klarsynt under fastedagar.

Det är alltså inga problem som helst att träna under fasta, du har förmodligen fett nog att kunna springa flera veckor i sträck. Du kan med viss invänjning även köra intensiva intervallpass. Och låt dig inte heller luras av att du måste fylla på med en massa energi direkt efter passet. Gå på din hunger och törst, och ät dina måltider vid samma tider som vanligt.

Ur ett evolutionärt perspektiv är det ganska logiskt att människans biologi anpassat sig till perioder av begränsad tillgång till mat, såväl som på perioder med överflöd. Att kroppen som mest kan laddas med omkring 2000 kcal glykogen, vilket skulle räcka till cirka 1,5 timmars ansträngning, talar för att vi måste ha haft förmåga att använda oss av något annat när tillgången till mellis och fika var såpass begränsad som jag utgår från att den var på typ stenåldern. Kroppens fettdepåer var en mycket mer pålitlig källa att luta sig tillbaka på vid brist på mat, och jakt på ny sådan.

Du är skapt med en förmåga till extrem uthållighet som du bara känner av om du vågar sluta proppa kroppen full med socker!

Dags för paradigmskifte, del 1: Kalorilögnen

Lyssnade på en poddintervju med Alexander Bard häromveckan där han i förbifarten nämner att ett skifte från en världsåskådning (eller paradigm) till en annan först kan ske när den nya världsåskådningen har etablerats i medvetandet och fungerar bättre som  förklaringsmodell för verkligheten än den gamla modellen.

Han fortsätter: ”När man därefter påminns om hur man tänkte och resonerade tidigare, förstår man ofta inte hur i hela friden man kunde vara så urbota dum.”

Detta känner jag väl igen från min resa inom kost- och hälsoparadigmet. Det är därför jag så gärna vill få andra att vakna upp och fatta grejen. Tyvärr är jag inte den bäste pedagogen för att sälja in nya koncept på folk som inte ens fattar att de borde bry sig. De kunde ju må mycket bättre, orka mer, vara piggare och mindre sjuka.

Pusselbiten jag (och möjligen de flesta andra förespråkare för lågkolhydratkost) saknat är just fokus på att visa upp ett paradigm som på ett bättre sätt förklarar det som det andra paradigmet, typ tallriksmodellen, lyckas mindre bra med (enklast om mottagaren är en nyfiken och kritiskt granskande individ såklart).

Så vart ska man börja?

Vi kan väl gå direkt på den stora grejen; kalorilögnen.  En kalori är ett mått på den energi som krävs för att höja temperaturen i ett gram vatten med en grad Celsius. Energin kommer ifrån förbränning (uppeldning) av ett visst ämne, i relevans till mat gäller det makronutrienterna kolhydrater (4 kcal/g), protein (4 kcal/g) och fett (9 kcal/gram). På något vänster har en stor del av världens befolkning gått på myten om att ett ämnes kalorivärde skulle säga något om hur det hanteras i kroppen, trots att kroppen knappast eldar upp maten den får i sig. Det verkar som man tänker sig kroppen som en bensinmotor eller vedpanna.

Man kan ju dra det hela en vända längre och tänka sig hur mycket energi man kan utvinna genom fission av ett gram material (20 miljoner kcal), eller varför inte fusion (>200 miljoner kcal). Knappast relevant för hur kroppen tar hand om ämnena; lika irrelevant som kalorivärdet för att elda upp någonting.

Kroppen jobbar på ett helt annat sätt. Den utvinner såklart energi ur det du stoppar i dig, men det är egentligen inte främst mängden du stoppar i dig som spelar roll. Den viktigaste faktorn för vad kroppen gör med energin du stoppar i dig är vilka hormoner som triggas av det som hamnar i magen.

Har din mat ett högt glykemiskt index kommer ditt blodsocker att börja stiga. Högt blodsocker är farligt för kroppen då det skapar inflammation och ger näring till exempelvis patogena bakterier och cancerceller. Kroppen svarar då med ett effektivt hormon; insulin. Insulinet ser till att kroppens celler öppnar upp sig för att ta emot det överflödiga sockret, och stänger då även inne fett i cellerna, vilket gör att kroppen inte kan förbränna något av sitt lagrade fett. Om kroppens celler är fullproppade med socker kommer insulinet att stimulera lipogenes; omvandling av glukos till fett i levern. Detta fett lagras sedan också in i kroppens skafferi.

Hela det västerländska upplägget med mellanmål stup i kvarten kommer effektivt stänga inne fettet i cellerna och gör att folk blir helt beroende av att fylla på med socker för att orka med. Suget som genereras när blodsockret dippar, samtidigt som det kroppsegna fettet är inlåst i cellerna, är mycket svårt att inte falla för! Förmodligen är detta en av anledningarna till att många inte tror man kan klara av att ta bort kolhydraterna från kosten.

Äter man istället en kost med minimalt med kolhydrater kommer blodsockret inte skjuta i höjden och minimalt med insulin behövas. Detta innebär tre viktiga saker. För det första kan all energin användas till att boosta immunförsvaret , bygga muskler  och reparera skador i kroppen, samtidigt som kroppen inte triggas att lagra in all energi. För det andra så får kroppen nu möjlighet att komma åt sitt eget skafferi av fett, så du har nu tillgång till enorma mängder energi. Och sist men inte minst; du slipper få det där suget efter socker, för kroppen behöver ju inte det längre. Du klarar dig utan mellanmål och vill du testa att fasta är det inte heller någon stor grej.

Jag har skrivit om ämnet förut här.

Några externa länkar om du vill fördjupa dig i hormonbalans och kaloriernas irrelevans:

http://www.jonasbergqvist.se/balansera-dina-hormoner

https://www.dietdoctor.com/se/vad-hander-om-du-ater-5-800-kalorier-lchf-kost-varje-dag/comment-page-5

Jag hoppas detta första inlägg i serien gett någon en första liten pusselbit för att lägga det stora fantastiska livshälsopusslet som bättre speglar hur kroppen fungerar. Fler pusselbitar väntar, förhoppningsvis tillräckligt många för att slutligen våga byta ut den industriprocessade, sockerstinna och näringsfattiga västerländska kosten mot något mycket mycket bättre.

 

 

Pastörisering av mjölk pajar hela grejen!

Jag håller för tillfället på att läsa Lars Berns klarsynta bok ”Den  metabola pandemin”, som innehåller en skrämmande mängd exempel på hur vi konsumenter blir blåsta på hälsa och välmående av en cynisk livsmedels- och läkemedelsindustri. Det finns sålunda många områden förutom det jag kommer beröra i detta inlägg; pastörisering av mjölk, som är värda att lyfta fram, och jag hoppas få tillfälle att göra det i framtida blogginlägg.

Sverige har valt att lagstifta EMOT försäljning av naturlig och obehandlad mjölk, som innehåller en uppsjö av naturliga och immunförsvarshöjande vitaminer, enzymer och goda bakterier. Lagstiftarna har sedan 1937 valt att gå livsmedelsindustrins ärende och göra det svårare för mindre gårdar att själva saluföra potentiellt högkvalitativa mjölkprodukter. Gårdar får sälja begränsade kvantiteter direkt till kunder, men i affärer är det en omöjlighet att få tag på.

Men det finns i mina ögon inga goda skäl till att det ska vara så!

I Sverige har vi världens förmodligen bästa regler kring djurhållning och hygien, så vi borde definitivt kunna erbjuda konsumenter naturlig opastöriserad mjölk. Och med tanke på vad som kommer ut på andra sidan denna process är det konstigt att det ens får säljas.

Livsmedelsverket, med sina täta kopplingar till livsmedelsindustrin, hävdar såklart att de gör befolkningen en tjänst genom att koka bort potentiella patogena bakterier. Dessa torde dock vara nästintill obefintliga i schysst producerad mjölk, och risken definitivt inte högre än för vilket annat livsmedel som helst som får säljas färskt; grönsaker, kött osv. Just smittorisken är förmodligen inte den största anledningen till att industrin vill ha kvar pastöriseringen; dels gynnar lagstiftningen stora leverantörer och ger dem en konkurrensfördel gentemot små gårdar som vill vara självständiga, och dels ökar processen hållbarheten lite, så att det blir lättare att distribuera mjölken långa sträckor utan att kylkedjan är helt intakt.

Vad är det då som händer när vår mjölk misshandlas vid höga temperaturer?

Först och främst skållas alla nyttiga bakterier ihjäl, så bidraget till vår tarmflora och immunförsvar blir negativt. Detsamma händer med i stort sett alla vitaminer som mjölken innehöll, och flertalet aminosyror ombildas till för människan mer otillgängliga former. Enzymet laktas, som hjälper tarmen att bryta ner laktos, försvinner också, vilket är det största skälet till att så många lider av laktosintolerans i vårt land. Ett annat enzym som förstörs är fosfatas, vilket är nödvändigt för att vi ska kunna lagra in kalcium i kroppen. Storkonsumenter av mjölk lider i större utsträckning av osteoporos än andra, just av denna anledning. Just enzymbristen belastar kroppen extra mycket, då den själv behöver framställa de enzymer som behövs för att bryta ner maten hjälpligt.

Industrin verkar i alla fall erkänna att nyttiga vitaminer förstörs i pastöriseringen, då de sett till att tillsätta syntetisk D-vitamin för att åtminstone rädda nyttigheten på pappret. Tyvärr har man i studier sett en koppling mellan detta icke naturliga D-vitamin och hjärtkärlsjukdom, så det verkar vara ett ordentligt slag i luften av industrin.

En ytterligare process som den största delen av mjölken genomgår är homogenisering, vilket som tur väl är inte är ur tvunget ur ett legalt perspektiv. Homogenisering innebär att de stora mjölkfettsmolekylerna pressas sönder till mindre, vilket resulterar i att mjölken inte skiktar sig. Alltså enkom för att konsumenten inte ska behöva skaka på sitt mjölkpaket. Problemet med detta är att dessa små fettpartiklar gärna fastnar på olämpliga ställen i lymf- och blodkärl, och man kan se en tydlig ökning av hjärtkärlsjukdomar i länder där homogenisering är vanlig.

Jag är uppvuxen på en bondgård där vi drack stora mängder opastöriserad mjölk från egna gården under hela min uppväxt. Jag vill inte tänka på hur jag påverkats om all den mjölken varit pastöriserad istället.

Den mjölk jag ger till mina barn idag kommer från en lokal gård som säljer direkt till konsumenter. DOCK är även denna mjölk pastöriserad av legala skäl, lågpastöriserad visserligen, men inte homogeniserad, så i alla fall så bra mjölk man någorlunda enkelt kan få tag på. Men med min nyvunna insikt i hälsoeffekterna av behandlad mjölk kommer jag göra en ansträngning för att hitta ett sätt att köpa RIKTIG mjölk. Naturlig och obehandlad, precis som det vi BORDE kunna köpa i affärerna med!

Moraliskt ansvar att komma med obekväma sanningar?

När familjemedlemmar och bekanta drabbas av ohälsa som skulle kunna behandlas eller till och med botas av en kost- och livsstilsändring, vilken moralisk skyldighet att ”ingripa” har de som insett att läkemedelsindustrin och råden från sjukvården med största sannolikhet inte kommer göra någon skillnad?

Rent krasst kan man ju tycka att ifall man känner sig säker på sin ståndpunkt så borde man direkt informera personen ifråga om hur det förhåller sig med socker, stärkelse och inflammatorisk kost överlag, men problemet med denna approach är att man kanske inte lyckas övertyga honom eller henne om hur det förhåller sig, alternativt känner personen att han eller hon inte klarar av att sluta äta sin vanliga kost.

Då står man där som antingen den som kommer med ”påträngande och olämpliga” råd, alternativt den som gett personen ifråga dåligt samvete, när de inser att de inte har orken att prova på en ny kostregim som skulle kunna vara lösningen på deras problem.

Det som hade varit önskvärt är ju att personer som har ett stort förtroendekapital i samhället, som läkare, dietister och nutritionsforskare, hade varit de som kommer med dessa fantastiskt goda nyheter. Problemet är bara att de flesta av dem inte gör det.

Det finns lyckligtvis en växande skara medicinutbildade som insett hur saker och ting ligger till, tyvärr inte via sin utbildning, utan via egna efterforskningar och erfarenheter. Skulle dessa ge handfasta kostråd till dina nära och kära, är chansen större att de skulle lyssna, då legitimitet i råden tyvärr ligger mycket i titeln. Och Sverige är ett av de mest auktoritetstrogna länderna i världen, så det gäller nog extra mycket här…

Att helt ändra sin kost är dock fortfarande en stor grej, men motivationen torde vara mycket högre när man fått sanningen svart på vitt från en ”oantastlig expert” på området, vilket många anser läkare vara. Och skulle de inte klara av det är det ju inte du, en nära angörig eller vän, som behövt ge dem dåligt samvete. Läkaren behöver i sin yrkesutövning kunna leverera fakta oberoende av hur personen ifråga känner. I deras arbetsbeskrivning ligger faktiskt att förmedla både goda och dåliga nyheter.

Det tragiska i kråksången är ju att läkarnas och dietisternas roller som auktoriteter inom kostråd inte borde vara särskilt mycket starkare än för vem som helst som satt sig in i vad den västerländska industrimaten ställer till med för vår hälsa. Vi andra har ingen titel att flasha med, men har fattat grejen, om än möjligen med mindre förståelse för exakta mekanismer i cellfunktion, hormonutsöndring osv.

Jag tycker det är enkelt att se problemen med dagens kost genom att gå tillbaka i tiden och jämföra på vilket sätt kosten ändrats under 1900-talet, och vilken utveckling vi ser med metabol sjuklighet idag. Är man nyfiken kan man gräva sig djupare och djupare och förstå fler och fler detaljer. Det är sen upp till var och en hur djupt man vill nysta för att känna att man har tillräckligt bra koll.

Så, åter till min inledande fråga i rubriken; hur ska man resonera? Om jag ser en kollega eller bekant med psoriasis eller kanske eksem, hör att någon har högt blodtryck, reumatisk värk, Alzheimers, genomgår cancerbehandling osv; VAD GÖRA???

Jag personligen biter mig i tungan och håller käften. Tänker att de skulle tycka det blir jobbigt att bemöta mina åsikter, men hoppas innerligt att de ska fråga mig om råd. Då skulle jag ge tips på vad de skulle kunna förändra, eller kanske läsa in sig på. Chansen är dessvärre liten att de gör det, så skulle förmodligen lika väl kunnat låta bli. Men det skulle vara väldigt oärligt, och möjligen sår mina ord ett frö i dem som får gro och kanske kanske kanske de undersöker vidare någon dag.

Är det en nära familjemedlem som är rödflammig i ansiktet, har fått en cancerdiagnos, diabetes typ 2 osv, så är jag mer benägen att åtminstone komma med några hintar om vad jag tror är bra idéer. De vet ju definitivt redan vad jag är inne på, men har inte förstått varför jag snöat in på det och hur kraftfullt maten påverkar oss. Men hur finkänsligt man än förmedlar informationen finns det definitivt en risk att man sårar personen, som kan få dåligt samvete om den inte följer råden.

För egen del hade jag dock föredragit en hård sanning över ödmjukt lull-lull som inte hjälper, så förmodligen agerar jag omoraliskt som inte skriker ut mina goda råd från the roof-tops. (Kanske startade jag bloggen för att kompensera för detta!?)

Min önskan är avslutningsvis att goda kostråd ska komma ifrån vårdapparaten via läkare och dietister, men i dagsläget är det tyvärr alldeles för få inom dessa gebit som har kompetensen. De är utbildade i gamla gissningar, förutfattade meningar och dålig eller köpt forskning. Jag hoppas innerligt att fler och fler av dem inser detta och börjar läsa på från grunden på egen hand. Att skolmedicinutbildningen i närtid ska ändras i en vettig riktning ser jag i nuläget som en alldeles för optimistisk utopi.

Men såklart oundvikligt i längden!?

Incitament för hälsa?

Jag har ju tidigare raljerat över hur dåligt insatta politiker är i kost och hälsa, samt hur de tror att de kan lösa problemen bara genom att kasta pengar på vårdapparaten. Detta fungerar inte alls på livsstilsrelaterade hälsoproblem, då de ”behandlingsmetoder” (läs evidensbaserade mediciner) som används till största delen endast är avsedda för att dämpa de aktuella symptomen som den drabbade märker av, alternativt förändra en av läkemedelsindustrin definierad hälsomarkör (typ kolesterolvärdet). Kan man dessutom få personen att stå på dessa mediciner livet ut tjänar läkemedelsbolagen en bra hacka, och har råd att utveckla ännu fler symtomdämpande preparat.

De som drabbas av livsstilsrelaterad sjuklighet borde ju istället vara intresserade av att bli friska och slippa ta mediciner med en uppsjö olika biverkningar för att dölja symptomen av en sjukdom som kan fortsätta förvärras i bakgrunden.

Jag tror att en stor del av problemet är att staten betalar för dessa mediciner, så det finns för lite incitament för den drabbade att leta efter alternativa lösningar när det inte drabbar plånboken så mycket. Och säger läkaren att man borde ta en medicin som är i princip gratis efter högkostnadsskyddet, så är de flesta benägna att lita på honom eller henne.

Skulle dock den drabbade själv behöva betala alla dyra patenterade mediciner under resten av sina liv finns det ju en större chans att de skulle leta efter andra behandlingsmetoder. Förhoppningsvis träffar de på en läkare som föreslår kostomläggning och möjligen en aktivare livsstil, och är då mer benägna att ge detta en chans.

Gör man en sådan livstilsförändring och ändå inte blir av med alla sina bekymmer, kanske man då kan tänka sig att staten står för en medicin som förenklar vardagen genom att minska vissa besvär. Då har man ändå gjort allt i sin makt för att ta tag i sina problem från grunden.

Det bästa vore ju såklart att lägga om sin livsstil och kostföring redan INNAN man blir metabolt sjuk, men hur kan man få folk att vilja ge upp kanelbullar, pastasallad, lösgodis och skogaholmslimpa när det verkar som de ”klarar av” en sådan kost?

Jag har svårt att hitta sätt att ge folk incitament för att hantera sin hälsa utan att ta till ekonomiska åtgärder. Som till exempel en sockerskatt. Socker är ur alla aspekter förkastligt för hälsan. Inte ens Livsmedelsverket tycker att socker är bra, men såklart måste de ju säga att det kan vara en del i en hälsosam kost, då allt annat skulle störa matvaruindustrin, och det vill man ju inte.

Så jag tycker man definitivt man kan överväga en sockerskatt. Och då snackar jag inte bara några procent. Socker är ju sjukt billigt, så att slänga på 30% skatt skulle inte få någon större effekt på medelsvenssons konsumtion. Jag säger att vi i så fall borde införa en skatt som gör socker till den lyxprodukt den var i början av 1900-talet; låt säga med en faktor 20. Då skulle ett kg socker kosta drygt 200kr. Inte orimligt om man vill baka en flashig födelsedagstårta vid ett unikt tillfälle, men förhoppningsvis avskräcker det från en hel del bullbak och läskdrickande. Och framförallt får producenterna tänka om för att kunna erbjuda konsumenterna produkter till rimliga priser. Kanske skippa att tillsätta socker i typ varje maträtt…!

Tar man det ännu ett steg längre kanske man skulle kunna överväga att införa höga skatter även på andra onyttiga livsmedel; industriellt processade vegetabiliska oljor, förtjockningsmedel, onaturliga färgämnen, smakförstärkare, gluten, sötningsmedel osv.

Lär inte bli så lätt att få igenom sådana förändringar på kort sikt, men enligt mig är det fullt rimligt att de som utsätter sig för livsmedel som ökar sannolikheten att de ska drabbas av ohälsa borde skatta mer för att kompensera för framtida vård. Precis som samhället har bestämt att det ska vara för de som röker och för de som dricker alkohol.

Jag inser själv hur liten chansen är att mina idéer skulle accepteras av samhället idag, och även om beslutet var av global dignitet tror jag det skulle kunna leda till en enorm svart marknad för de påverkade produkterna. Många fattar helt enkelt inte grejen, och skulle inte vara beredda att offra det de upplever vara ett oskyldigt njutande av något sött. Man kan ju bara ut och springa imorgon för att kalorikompensera liksom… Se gärna tidigare inlägg om det resonemanget…

Så vad tusan ska vi ta oss till då?

Givet dagens låga medvetandegrad i hälsofrågor finns det nog bara en väg att gå. Vi behöver UTBILDA folk i kopplingen mellan kost, livsstil och hälsa. Jag skulle vilja se en satsning inom detta område från politiskt håll, men det lär ju inte heller hända, då politiker i stort är lika ovilliga att fatta grejen som alla andra. Så det lär dröja innan hemkunskapen i skolan blir den hälsofrömjande del av utbildningen den skulle kunna vara. Kan man tänka sig massutskick av broschyrer till alla hushåll? De skulle förmodligen kastas. TV-reklam? Vem kan hjälpa till att bekosta det? Inga direkta ekonomiska kopplingar till något annat än LÄGRE vinster till vårdgivare, läkemedelsbolag och matvaruindustrier. Går det att blanka aktier i dessa möjligen?

Det är förmodligen bara att inse att utbildningsinsatsen av nödvändighet kommer ske från gräsrotsnivå av personer som brinner för att göra världen bättre. Dessa har dessvärre lågt anseende i vetenskaplioga kretsar och saknar de ekonomiska resurser det krävs för att nå ut till stora befolkningsgrupper. Inriktningen blir därför att använda alternativa kanaler som bloggar och social media för att nå ett litet antal personer. Förhoppningsvis når vi förr eller senare en kritisk massa och då kan den allmäna opinionen till sista svänga. Jag hoppas den dagen inte ligger alltför långt bort.

Min slutsats efter detta resonemang blir sålunda att man absolut skulle få effekt av att ta bort högkostnadsskydd på läkemedel för behandling av metabola sjukdomar, eller införa höga skatter på olömpliga livsmedel, men tyvärr är vi inte på en plats i historien där detta är acceptabelt. Vi får jobba vidare med att sprida budskapet underifrån ett tag till, men ju ihärdigare vi är, desto snabbare kommer vändningen.

 

Mer lågkolhydrat i praktiken

I vintras var jag gräsänkling en vecka, vilket innebar att jag kunde gå all in och bara laga mat som jag själv gillar. En kombination av snabbt, enkelt, gott och nyttigt!

Inte för att det egentligen skiljer sig så extremt från det vi vanligen äter i familjen, men för att det ska passa barnen bättre blir det ofta något mos på blomkål eller vitkål. Och sen är inte frugan alls förtjust i vitlök, så den veckan passade jag på att slänga på extra mycket!

Nedan visar jag ett axplock av mina snabbt ihopslängda rätter under denna veckan. Förhoppningen är att man ska kunna se att det inte är alls komplext att laga god och mättande lågkolhydratkost. Bara en sån sak att man slipper skala potatis, eller slipper vänta på kokande pasta, pajar ju argumentet för de som säger att de inte har tid att laga nyttig mat.

Rätt nummer ett:

2018-02-16 17.15.28
Lök, färsk basilika, paprika och gurka stekt i rikligt med kokosolja, salt och peppar, med getost och brie. Tillagningstid: ~15min

Rätt nummer två:

2018-02-18 22.12.02
Sallad på spenat, tomat, avokado, fetaost och kanske en deciliter olivolja, äppelcidervinäger, salt, peppar. Ätes enkelt direkt ur salladsskålen när man är ensam hemma… Tillagningstid: Max 10 min

Rätt nummer tre

2018-02-17-18-16-361.jpg
Köttfärs stekt med spenat, broccoli och riven ost, kryddat med gurkmeja och vitlök. Har för mig jag la på en ordentlig klick fullfet cremé fraiche med. Tillagningstid: ~15min

Rätt nummer fyra

2018-02-18-22-12-301.jpg
Eller åtminstone en del av en rätt. Tror jag åt lite coleslaw jag hade stående till dessa nötfärsburgare stekta med spenat, grädde och bisarra mängder vitlök. Tillagningstid: ~25min, inkl. blandning av en stor hamburgersats som räckte till flera måltider.

Rätt nummer fem:

2018-02-19 07.53.16
Ägg stekta med kantareller och spenat. Därtill ruccola, olivolja, äppelcidervinäger, avokado samt en klick majonnäs. Tillagningstid: ~10min (kantarellerna var rensade och förvällda)

Rätt nummer sex:

2018-02-19 12.10.00
Hamburgare med en ordentlig laddning stekt spenat, broccoli, tomat och fetaost. Mycket smör i pannan och klick majonnäs därtill. Sen smaskigt att ringla olivolja över på tallriken. Tillagningstid: ~15min

Rätt nummer sju:

2018-02-20-19-02-191.jpg
En härlig portion broccoli, paprika och spenat stekt med ägg och en del grädde. Avokado on the side. Tillagningstid: ~15min

Rätt nummer åtta:

2018-02-19-19-22-481.jpg
Stekt broccolistjälk, paprika och spenat med mycket virtlök. Därtill en laddning surkål (opastöriserad), brie och en klick kokosgrädde. Tillagningstid: ~10min

Rätt nummer nio:

2018-02-21 12.30.55
Sallad på ruccola, broccoli, tomat och avokado med lite fetaost, olivolja, äppelcidervinäger, salt och peppar. Burgare med majonnäs därtill. Tillagningstid: ~10min

När man kollar igenom rätterna ser det kanske ut som jag äter spenat i typ allt, men det var nog vad jag råkade ha hemma den veckan. Och uppenbarligen var jag inne på att steka typ allting (kan bero på vitlöken)… Favoritingredienser som inte fanns hemma just den veckan är kanske blomkål, fet fisk, eller kanske en ordentlig köttbit att göra långkok på. Men rätter med dessa i få jag väl visa upp vid ett senare tillfälle.

Hoppas du fått lite inspiration, och ser att det inte alls är svårt att får ihop goda, näringsrika och mättande rätter helt utan en massa tråkig pasta, ris, bulgur eller whatever utfyllnad som Livsmedelsverket förordar ska utgöra basen i kosten.

Kom gärna med tips på egna enkla favoriter…!

Låt oss tala tandställningar

Ett fenomen som idag är väldigt vanlig är att barn behöver tandställningar då deras käkar och ansiktsform växer på ett icke önskvärt sätt. Vart fjärde barn idag behöver tandställning för att käken växer fel. Det verkar ganska osannolikt att människan genom evolutionen skulle utvecklats med en så pass stor benägenhet att behöva korrigerande tandställningar, så något i den moderna livsstilen är sannolikt boven i dramat.

Detta styrks av undersökningar som gjorts på urbefolkningar världen över, med tandläkaren Weston Price som den störste pionjären. Han förde även fram hypotesen att käken påverkas av den näringsbrist som en kost rik på raffinerade kolhydrater innebär.

Sedan jag började intressera mig för kostens påverkan på vår hälsa har min favoritförklaring varit att en kolhydratrik kost som stimulerar tillväxthormoner får käken att växa okontrollerat. Vid närmare anblick verkar det dock som att det finns ett antal andra delförklaringar som möjligen är ännu viktigare för hur käken utvecklas.

En av dessa är att käken behöver utmanas genom att få tugga på hårda sega saker, precis som man föreställer sig att våra förfäder gjorde. Dagens mosade barnmat och fruktpuréer gör allt annat än att utveckla käkens och tungans muskulatur, det är något som är säkert. Bröd, gröt, pasta och skräpmat styrketränar inte heller käken nämnvärt.

Enligt en artikel jag hittat kan dock den största bidragande orsaken vara att barn börjar andas genom munnen istället för näsan, vilket är en normal stressreaktion. Kan det helt enkelt vara stressen från det moderna samhället som orsakar det stora behovet av tandställningar? Läs gärna igenom artikeln och se vad ni tror om teorin.

Jag har själv haft tandställning som ung, men oklart om den gjorde någon nytta överhuvudtaget. Jag andas nog ganska mycket genom munnen, och när jag tänker efter var jag nog ganska orolig för mycket under uppväxten.

Visserligen lär jag triggat igång en hel del tillväxt genom min västerländska kost, så svårt att veta vad man ska skylla på. I alla fall kanske man inte kan lägga all skuld på den västerländska kolhydratrika kosten.

Tillägg i efterhand: Jag har funderat en del på hur stressande det moderna samhället egentligen är för 4-åringar, och det känns inte som att det kan vara hela förklaringen till problematiken. En del stress behövde barn säkert hantera även under stenåldern. Det som skulle kunna leda till att barn lär sig andas genom munnen är även en täpp näsa, och det är min uppfattning att det är något som verkar vara alldeles för vanligt idag. Barn går runt med rinnande näsa mest hela tiden, och då blir det svårt att andas genom den. Långdragna förkylningar är ju en indikation på ett nedsatt immunförsvar, och här kommer väl ändå den moderna kosten in i bilden. Socker understödjer inflammationer i kroppen, och gör det svårare för immunförsvaret att läka dessa. Lågt näringsinnehåll och brist på D-vitamin och Omega-3 hjälper inte heller till.

Min slutliga teori blir då ändå att en kolhydratrik kost som höjer blodsockret påverkar immunförsvaret och gör oss mer benägna att bli förkylda och därmed mer benägna att andas genom munnen. Detta i sin tur verkar kunna påverka käkens utveckling negativt.

Låt oss tala om närsynthet

När jag var yngre, säg i mellanstadieåldern, tyckte jag det var märkligt att så många barn och vuxna behöver glasögon för att kunna se. Hur skulle gener för dålig syn kunna ha överlevt evolutionen? Det ter sig ganska svårt att överleva om man inte kan upptäcka ett rovdjur på håll, inte kunna skilja på olika svampar och bär, eller hela tiden riskera att gå vilse och inte hitta hem till den trygga grottan.

Jag tänkte att det var början på mänsklighetens förfall, ett utslag av den moderna sjukvårdens förmåga (specifikt den snillrika uppfinningen av glasögon) att låta svaga överleva och fortplanta sig. Detta skulle då göra att oattraktiva gener skulle kunna föras vidare utan att gallras bort. Jag befarade att detta bara var ett första tecken på förfallet, och att jobbigare genetiska defekter nog borde komma snart.

En förklaring som jag grubblade på var ifall den allt sämre synen enkom berodde på att allt fler lärt sig läsa, och därigenom stressade ögonen mer än vad som varit brukligt tidigare. Möjligen en rimlig förklaring, men långt ifrån bombsäkert tyckte jag.

Jag har på senare år börjat förstå de egentliga sambanden; vårt sämre seende är framförallt en produkt av den moderna livsstilen, där högt blodsocker boostar tillväxten av ögongloben för mycket, så att den växer okontrollerat. Den moderna livsstilen innebär även att vi rör oss mindre ute i naturen och får mindre sol på oss. Solsken stärker upp ögat och gör det mer motståndskraftigt mot felväxt. Dessa två faktorer torde vara de starkast bidragande till den höga förekomsten av synfel hos dagens ungdomar. Ökningen följer väl ökningen av fetma, diabetes typ-2, cancer och de andra metabola sjukdomarna.

Jag själv är drabbad av närsynthet, trots att jag är uppvuxen på landet med förmodligen fler soltimmar ute i naturen än de flesta. Men kosten var rik på bröd, pasta, potatis och inte en oansenlig mängd godis därtill. Jag tror definitivt att detta varit bidragande till mitt ögas felväxt och nuvarande synfel.

Flera som börjar med lågkolhydratkost har faktiskt vittnat om att de fått bättre syn efter kostomläggningen. Jag är dock inte en av dem, utan verkar få leva med linser eller glasögon resten av livet.

Jag hoppas kosten vi ger till våra barn här hemma (samt mycket utomhuslek) inte kommer ge dem samma besvär med synen. Framtiden får utvisa detta, men jag tror stenhårt på att kosten är viktig för att undvika synproblem.

Jag kommer i några kommande inlägg gå igenom andra vanliga problem som jag själv haft, som med stor sannolikhet går att koppla till en kolhydratrik kost.