Moraliskt ansvar att komma med obekväma sanningar?

När familjemedlemmar och bekanta drabbas av ohälsa som skulle kunna behandlas eller till och med botas av en kost- och livsstilsändring, vilken moralisk skyldighet att ”ingripa” har de som insett att läkemedelsindustrin och råden från sjukvården med största sannolikhet inte kommer göra någon skillnad?

Rent krasst kan man ju tycka att ifall man känner sig säker på sin ståndpunkt så borde man direkt informera personen ifråga om hur det förhåller sig med socker, stärkelse och inflammatorisk kost överlag, men problemet med denna approach är att man kanske inte lyckas övertyga honom eller henne om hur det förhåller sig, alternativt känner personen att han eller hon inte klarar av att sluta äta sin vanliga kost.

Då står man där som antingen den som kommer med ”påträngande och olämpliga” råd, alternativt den som gett personen ifråga dåligt samvete, när de inser att de inte har orken att prova på en ny kostregim som skulle kunna vara lösningen på deras problem.

Det som hade varit önskvärt är ju att personer som har ett stort förtroendekapital i samhället, som läkare, dietister och nutritionsforskare, hade varit de som kommer med dessa fantastiskt goda nyheter. Problemet är bara att de flesta av dem inte gör det.

Det finns lyckligtvis en växande skara medicinutbildade som insett hur saker och ting ligger till, tyvärr inte via sin utbildning, utan via egna efterforskningar och erfarenheter. Skulle dessa ge handfasta kostråd till dina nära och kära, är chansen större att de skulle lyssna, då legitimitet i råden tyvärr ligger mycket i titeln. Och Sverige är ett av de mest auktoritetstrogna länderna i världen, så det gäller nog extra mycket här…

Att helt ändra sin kost är dock fortfarande en stor grej, men motivationen torde vara mycket högre när man fått sanningen svart på vitt från en ”oantastlig expert” på området, vilket många anser läkare vara. Och skulle de inte klara av det är det ju inte du, en nära angörig eller vän, som behövt ge dem dåligt samvete. Läkaren behöver i sin yrkesutövning kunna leverera fakta oberoende av hur personen ifråga känner. I deras arbetsbeskrivning ligger faktiskt att förmedla både goda och dåliga nyheter.

Det tragiska i kråksången är ju att läkarnas och dietisternas roller som auktoriteter inom kostråd inte borde vara särskilt mycket starkare än för vem som helst som satt sig in i vad den västerländska industrimaten ställer till med för vår hälsa. Vi andra har ingen titel att flasha med, men har fattat grejen, om än möjligen med mindre förståelse för exakta mekanismer i cellfunktion, hormonutsöndring osv.

Jag tycker det är enkelt att se problemen med dagens kost genom att gå tillbaka i tiden och jämföra på vilket sätt kosten ändrats under 1900-talet, och vilken utveckling vi ser med metabol sjuklighet idag. Är man nyfiken kan man gräva sig djupare och djupare och förstå fler och fler detaljer. Det är sen upp till var och en hur djupt man vill nysta för att känna att man har tillräckligt bra koll.

Så, åter till min inledande fråga i rubriken; hur ska man resonera? Om jag ser en kollega eller bekant med psoriasis eller kanske eksem, hör att någon har högt blodtryck, reumatisk värk, Alzheimers, genomgår cancerbehandling osv; VAD GÖRA???

Jag personligen biter mig i tungan och håller käften. Tänker att de skulle tycka det blir jobbigt att bemöta mina åsikter, men hoppas innerligt att de ska fråga mig om råd. Då skulle jag ge tips på vad de skulle kunna förändra, eller kanske läsa in sig på. Chansen är dessvärre liten att de gör det, så skulle förmodligen lika väl kunnat låta bli. Men det skulle vara väldigt oärligt, och möjligen sår mina ord ett frö i dem som får gro och kanske kanske kanske de undersöker vidare någon dag.

Är det en nära familjemedlem som är rödflammig i ansiktet, har fått en cancerdiagnos, diabetes typ 2 osv, så är jag mer benägen att åtminstone komma med några hintar om vad jag tror är bra idéer. De vet ju definitivt redan vad jag är inne på, men har inte förstått varför jag snöat in på det och hur kraftfullt maten påverkar oss. Men hur finkänsligt man än förmedlar informationen finns det definitivt en risk att man sårar personen, som kan få dåligt samvete om den inte följer råden.

För egen del hade jag dock föredragit en hård sanning över ödmjukt lull-lull som inte hjälper, så förmodligen agerar jag omoraliskt som inte skriker ut mina goda råd från the roof-tops. (Kanske startade jag bloggen för att kompensera för detta!?)

Min önskan är avslutningsvis att goda kostråd ska komma ifrån vårdapparaten via läkare och dietister, men i dagsläget är det tyvärr alldeles för få inom dessa gebit som har kompetensen. De är utbildade i gamla gissningar, förutfattade meningar och dålig eller köpt forskning. Jag hoppas innerligt att fler och fler av dem inser detta och börjar läsa på från grunden på egen hand. Att skolmedicinutbildningen i närtid ska ändras i en vettig riktning ser jag i nuläget som en alldeles för optimistisk utopi.

Men såklart oundvikligt i längden!?

Låt oss tala tandställningar

Ett fenomen som idag är väldigt vanlig är att barn behöver tandställningar då deras käkar och ansiktsform växer på ett icke önskvärt sätt. Vart fjärde barn idag behöver tandställning för att käken växer fel. Det verkar ganska osannolikt att människan genom evolutionen skulle utvecklats med en så pass stor benägenhet att behöva korrigerande tandställningar, så något i den moderna livsstilen är sannolikt boven i dramat.

Detta styrks av undersökningar som gjorts på urbefolkningar världen över, med tandläkaren Weston Price som den störste pionjären. Han förde även fram hypotesen att käken påverkas av den näringsbrist som en kost rik på raffinerade kolhydrater innebär.

Sedan jag började intressera mig för kostens påverkan på vår hälsa har min favoritförklaring varit att en kolhydratrik kost som stimulerar tillväxthormoner får käken att växa okontrollerat. Vid närmare anblick verkar det dock som att det finns ett antal andra delförklaringar som möjligen är ännu viktigare för hur käken utvecklas.

En av dessa är att käken behöver utmanas genom att få tugga på hårda sega saker, precis som man föreställer sig att våra förfäder gjorde. Dagens mosade barnmat och fruktpuréer gör allt annat än att utveckla käkens och tungans muskulatur, det är något som är säkert. Bröd, gröt, pasta och skräpmat styrketränar inte heller käken nämnvärt.

Enligt en artikel jag hittat kan dock den största bidragande orsaken vara att barn börjar andas genom munnen istället för näsan, vilket är en normal stressreaktion. Kan det helt enkelt vara stressen från det moderna samhället som orsakar det stora behovet av tandställningar? Läs gärna igenom artikeln och se vad ni tror om teorin.

Jag har själv haft tandställning som ung, men oklart om den gjorde någon nytta överhuvudtaget. Jag andas nog ganska mycket genom munnen, och när jag tänker efter var jag nog ganska orolig för mycket under uppväxten.

Visserligen lär jag triggat igång en hel del tillväxt genom min västerländska kost, så svårt att veta vad man ska skylla på. I alla fall kanske man inte kan lägga all skuld på den västerländska kolhydratrika kosten.

Tillägg i efterhand: Jag har funderat en del på hur stressande det moderna samhället egentligen är för 4-åringar, och det känns inte som att det kan vara hela förklaringen till problematiken. En del stress behövde barn säkert hantera även under stenåldern. Det som skulle kunna leda till att barn lär sig andas genom munnen är även en täpp näsa, och det är min uppfattning att det är något som verkar vara alldeles för vanligt idag. Barn går runt med rinnande näsa mest hela tiden, och då blir det svårt att andas genom den. Långdragna förkylningar är ju en indikation på ett nedsatt immunförsvar, och här kommer väl ändå den moderna kosten in i bilden. Socker understödjer inflammationer i kroppen, och gör det svårare för immunförsvaret att läka dessa. Lågt näringsinnehåll och brist på D-vitamin och Omega-3 hjälper inte heller till.

Min slutliga teori blir då ändå att en kolhydratrik kost som höjer blodsockret påverkar immunförsvaret och gör oss mer benägna att bli förkylda och därmed mer benägna att andas genom munnen. Detta i sin tur verkar kunna påverka käkens utveckling negativt.

Inflammerande socker

När jag skrev mitt blogginlägg om kaloriräkningens meningslöshet fick jag bromsa mig själv från att spåra ur från ämnet och börja rabbla upp alla hemska typer av inflammationer som bakterier stället till med i kroppen om de får fri tillgång till sött blod. Det hade blivit lite för spretigt att väva in även detta i samma blogginlägg. Inflammationer och de bakterier som skapar densamma förtjänar dessutom helt klart ett eget inlägg.

Jo, såhär – Bakterier älskar socker och växer snabbt till sig i en söt miljö. Höga halter glukos i blodbanorna karamelliserar kärlväggarna och ger bakterier något smaskigt att äta på, vilket leder till inflammationer i kärlen.

Hur hamnar då bakterier i blodet undrar ni? De borde rimligen inte ta sig in i så känsliga områden i kroppen, och den konventionella sjukvården vägrar acceptera att det är möjligt.

Dessa inflammationer behöver omsorg från kroppens immunförsvar, som i sitt arbete för att förhindra spridning av inflammationen använder sig av ett kroppseget plåster i form av kolesterol. Kolesterol är en typ av fett som bland annat används som byggstenar i cellernas väggar.

Kolesterolet täcker över inflammationen så att läkningen ska bli så effektiv som möjligt. När man sedan undersöker trånga blodkärl hittar man mycket riktigt en hel del kolesterol. Men att skylla inflammationen i kärlet på kolesterolet är ungefär lika dumt som att skylla ett skärsår på fingret på det plåster som vi satt dit för att hindra blödningen.

Den stora orsaken till hjärt-kärlkramp är alltså ett högt blodsocker som ger näring till bakterier som skapar en inflammation i ett kärl. Det naturliga fettet, som Livsmedelsverket, dietister och lobbyister från livsmedelsbranschen vill ge skulden för detta, hjälper till genom att skydda kroppen från de bakterieangrepp som det höga blodsockret möjliggör. Dessutom innebär den karamellisering jag nämnde att kärlen tappar elasticitet och blir styva, vilket i sin tur leder till högt blodtryck.

Själv hade jag redan som 18-åring högt blodtryck, trots att jag idrottade varje dag. Problemet var att jag åt som tallriksmodellen förespråkar. När jag började äta mindre kolhydrater som 35-åring sjönk blodtrycket drastiskt, och jag blev mycket piggare som en följd av detta.

Det finns bakterier även på andra ställen i våra kroppar förutom i blodbanorna. Vissa är ganska otrevliga, men är förhållandena i kroppen inte alltför gynnsamma för dem klarar vårt immunförsvar av att hantera det mesta de kan ställa till med. Obegränsad tillgång till socker är dock det bästa dessa bakterier kan tänka sig. Och äter man mycket socker och stärkelse så är det just det bakterierna får.

Jag finner det högst olämpligt att läkare inte utbildas i detta, men det har ju sina förklaringar…

Kostfonden – ett ljus i mörkret?

Ett jätteproblem för forskningen idag är dess ofta starka koppling till olika ekonomiska intressen. Inom hälsosektorn är det de två giganterna Big Food och Big Pharma som sitter på de största pengasäckarna. Man kunde ju hoppas att de genom sina stora resurser såg en möjlighet att göra något gott; att stödja forskning som kan leda till en bättre folkhälsa.

Det finns dock inga sådana tendenser att skönja. Den forskning som bedrivs inom livsmedelssektorn är främst utformad för att fria socker och kolhydrater från rollen som syndabock i den skenande fetmaepidemin, eller att tillskriva positiva egenskaper till billiga substitut till naturliga produkter; att processade vegetabiliska oljor och margarin är bättre än smör och kallpressad olivolja och kokosfett t ex.

Jag har tidigare skrivit om hur man lyckas få fram tolkningar av resultat som kan pushas ut till allmänheten via de lättlurade MSM (Mainstream Media). Tyvärr är även många som läser om studierna inte särskilt insatta eller ens källkritiska, vilket innebär att det som står i tidningen lätt blir ”sanningen”. Och vilken lättnad att få veta att läsk kan ingå i en hälsosam diet! Typ.

Vad gäller läkemedelsindustrin så säger det ju sig självt att de fokuserar på just läkemedel. Hippokrates gamla devis ”Låt maten vara din medicin, och låt medicinen vara din mat” är tyvärr svår att tjäna enorma summor pengar på. Kost är svår att patentera (även om somliga företag gjort just detta med GMO-grödor som de vill tvinga lantbrukare att producera).

I Big Pharmas forskning fokuseras väldigt ensidigt på att behandla symptom på sjukdomar. Ambitionsnivån för att faktiskt läka patienten, eller att förebygga sjukdom med bra livsstilsråd är obefintlig. Man tjänar ju inga pengar på friska patienter. Denna cyniska och känslokalla inställning till människors hälsa leder till stora intäkter; patienter sätts på livslång medicinering för att undertrycka symptomen på sjukdomen de har, alternativt på förebyggande medicinering för att låtsas sänka risken för hjärt-kärlsjukdomar enligt ovetenskapligt utvalda markörer (som statinbehandling mot högt kolesterol t ex).

Man kan ju fråga sig varför statliga anslag till forskning inte utgör en motpol till företagens intressen; det skulle ju gynna samhället på alla plan om folk helt plötsligt var friskare och inte behövde sjukskriva sig stup i kvarten. Men vi ser inte detta, och det kan vi nog tacka företagens välavlönade lobbyister för. De har nästlat sig in i de finaste rummen, och politiker har svårt att säga nej till de erbjudanden om flashiga styrelseposter och liknande som erbjuds i utbyte mot att titta åt sidan.

Det som nu behövs är oberoende och gedigen forskning inom hälsa, utan fokus på att hitta patenterbara preparat eller att frikänna billiga matsubstitut. Att forska i Hippokrates anda låter som en bra början; människan har levt utan de moderna livsstilssjukdomarna under miljontals år, förmodligen på grund av att vi ätit en kost som vi är anpassade till.

Det är dags att sätta ner foten och ge forskarna de resurser som behövs för att kunna ge tydliga besked om vad vi människor mår bra av att äta. När detta sedan blir mer och mer accepterat kommer förhoppningsvis både marknad och politiker att bli tvungna att ändra sig. Det är en lång process, men jag tror att vi i alla fall kan hjälpa den på traven.

Jag själv har blivit månadsgivare till Kostfonden. Kostfonden samlar in resurser till vetenskapliga studier som undersöker kostens effekter på hälsan och vilka eventuella biverkningar en kostomläggning kan ge. Jag tycker definitivt du ska kolla in deras hemsida och gärna skänka en slant.

Se det kanske som din julklapp till mänskligheten.

(Vill bara tillägga att jag inte är sponsrad att skriva positivt om Kostfonden, jag tror bara på det de gör.)

 

Den fantastiska fastan

Att ett högt blodsocker är ohälsosamt har jag poängterat ett flertal ggr hittills i tidigare inlägg, så rimligen borde summan av kardemumman vara att ett lågt blodsocker är hälsosamt. Hur ser man då till att hålla ett lågt blodsocker under lång tid? Jo, man fastar såklart.

Att fasta är förmodligen det bästa sättet att få kroppen att reparera sig själv. Vid brist på glukos och aminosyror stimuleras gamla celler att reparera sig själva i en process som kallas autofagi. Dessutom stimulerar fasta kroppens tillväxthormon, så att nya celler kan bildas, och muskler får en extra chans att växa.

Du tränar även upp kroppens förmåga att förbränna fett effektivt, speciellt om du även tränar under fastan.

Det där sista tyckte jag lät hur konstigt som helst innan jag började med lågkolhydratkost. Man måste ju ha en massa snabba kolhydrater för att först orka träna, och sen en extra laddning efter passet för att musklerna inte ska brytas ner! En klassisk myt såklart, det är inget som helst problem att muskler skulle försvinna bara för att du fastar ett tag. Och man orkar med alla möjliga typer av pass, även tuffa intervaller!

Första gången jag fastade 24 timmar åt jag på kvällen dagen innan, sedan fastade jag till kvällen dagen efter. På förmiddagen var jag lite hungrig i någon timme, men sen var det inga problem att klara sig till kvällsmaten. Efter det har jag aldrig varit särskilt hungrig under fastan, utan generellt känner jag mig piggare i sinnet och lättare i steget, nästan som att jag svävar fram.

Jag började snabbt lägga in träningspass under mina fastor, som jag  gjorde en dag varje vecka. Träningen var oftast ett löppass på 9km till jobbet på morgonen, och sedan tillbaka på eftermiddagen. Mitt gamla jag hade svindlat vid tanken att springa 18 km utan att äta någonting för att stoppa muskelnedbrytningen! Bra att vara öppen för nya idéer och inte fastna i gamla tankesätt!

Jag tror dessa korttidsfastor är en bra ”detox” för kroppen. Man ser till att inte ge inflammationer i kroppen näring under en hel dag, så immunförsvaret får en ordentlig boost.

Har man problem med övervikt, eller andra metabola sjukdomar, är fasta förmodligen det effektivaste sättet att läka sig själv. Man kanske då inte ska nöja sig med någon enstaka 24-timmarsfasta då och då, utan köra längre perioder utan mat. Kolla gärna in följande länk. Under längre fastor kommer kroppen hamna i ketos, vilket innebär att all energi som förbränns i kroppen kommer från fett. Blodsockret är lågt, och inflammatoriska tillstånd (typ alla metabola sjukdomar) har en fantastisk möjlighet att självläka.

Men långa fastor, är det inte farligt?! Riskerar man inte att svälta?

Kort svar: En smal människa har säkert minst 70 000 kcal kalorier lagrade i kroppsfettet, en överviktig människa förmodligen flera 100 000 kcal. Detta skulle räcka VÄLDIGT länge, bara man ser till att dricka ordentligt. För fastor upp till 5 dagar verkar det inte finnas något behov av att äta några tillskott av vitaminer eller mineraler heller, men för längre fastor kan man möjligen fundera på detta. Har ingen erfarenhet av detta själv dock.

Och så till sist: Jo, såklart att fasta fungerar för att tappa vikt, men är det inte samma princip som att bara äta med kaloriunderskott?

Många verkar tro att fasta får kroppen att gå in i ett svältläge, där ämnesomsättningen går ner, och kroppen börjar bränna muskler för att överleva. Detta är så långt från sanningen man kan komma. Det vore ytterst korkat av naturen att sänka ämnesomsättningen i ett läge när man behöver mobilisera sig extra för att kunna fälla ett byte, så självklart ser kroppen till att använda sig av det lagrade fett som finns tillgängligt. Man har till och med sett att ämnesomsättningen ofta verkar gå upp under fasta.

Det helt motsatta sker när man försöker sig på att begränsa kaloriintaget. När man kontinuerligt äter den klassiska lågfettskosten, även i små kvantiteter, så hamnar kroppen aldrig i ett fettförbränningsläge. Insulin utsöndras i kroppen, och detta ger cellerna i kroppen signalen att de ska lagra in energi – inte förbränna den! Kroppens svar blir att sänka ämnesomsättningen så att den matchar den tillförda energin. Detta är bara möjligt ner till en viss nivå såklart, det är därför kalorirestriktion ändå fungerar för att tappa vikt.

Ett jäkligt jobbigt sätt att tappa vikt dock. Med detta upplägg kommer blodsockret pendla mellan högt och lågt och du kommer vara hungrig mest hela tiden. Det är detta som är skälet till att det inte fungerar att begränsa kaloriintaget på lång sikt; vem orkar gå runt och vara hungrig hela livet?

Och det där om att kroppen skulle bryta ner muskler under fastan är som sagt helt fel. Människan behöver musklerna för att kunna fälla det där bytet, och fokuserar därför fullt på fettet som energikälla. Att kroppen skulle börja bryta ner muskler för att få energi är endast en ren överlevnadsåtgärd som används när fettreserverna börjar sina. Vid runt 4% kroppsfett finns det inte längre möjlighet för kroppen att använda endast fett som bränsle, men detta är inte något de flesta av oss behöver oroa sig för…

Vill ni läsa på mer om fasta och de enorma hälsofördelarna rekommenderar jag att ni tar en titt på nedan länkar; 12 lärorika inlägg om fasta. Helt valfritt, annars hoppas jag min introduktion till fasta fått dig inspirerad att prova själv!

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-a-history-part-i/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-physiology-part-ii/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-and-growth-hormone-physiology-part-3/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-and-lipolysis-part-4/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-myths-part-5/

https://intensivedietarymanagement.com/fasting-regimens-part-6/

https://intensivedietarymanagement.com/longer-fasting-regimens-part-7/

https://intensivedietarymanagement.com/the-ancient-secret-of-weight-loss-fasting-part-8/

https://intensivedietarymanagement.com/caloric-reduction-vs-fasting-part-9/

https://intensivedietarymanagement.com/women-and-fasting-part-10/

https://intensivedietarymanagement.com/feasts-and-fasts-the-cycle-of-life-fasting-part-11/

https://intensivedietarymanagement.com/why-cant-i-lose-weight-htlw-12/

 

P.S. Du behöver såklart få i dig vätska under dina fastor; vatten, kaffe och te är alla lämpliga alternativ.

Att förebygga cancer?!

Idag räknar man med att över 30% av svenskarna kommer att drabbas av cancer under sin livstid. Detta är en fördubbling sedan 1970-talet, men kollar man riktigt långt tillbaka finner man att cancer var något väldigt ovanligt. Något i vår moderna livsstil har alltså haft en extremt negativ påverkan på motståndskraften mot cancer.

Folk blir lätt väldigt skeptiska när de hör att man kan äta sig fri från cancer, men mycket pekar mot att det faktiskt ligger till på det sättet. Det låter ju för otroligt för att kunna stämma; andelen människor i västvärlden som insjuknar i cancer ökar ju för varje år som går. Lösningen kan ju omöjligt vara så enkel! Eller?

År 1931 gick nobelpriset i medicin till Dr. Otto Warburg för sin kartläggning av cancercellernas metabolism. Han hade funnit att man kan svälta cancerceller genom att sänka blodsockernivåerna. Cancerceller använder i stort sett uteslutande glukos i sin metabolism; upp till 35 gånger mer än vanliga celler. Medan vanliga celler istället kan använda sig av ketoner (energi från fett), är cancerceller helt beroende av glukos för att växa.

I västvärlden pågår som sagt en hemsk utveckling, där allt fler drabbas av cancer varje år. Utvecklingen följer tydligt samma dystra riktning som de andra typiska metabola sjukdomarna; hjärt-kärkramp, fetma, diabetes typ 2 och så vidare. Det är ju därför inte så svårt att göra kopplingen att de alla beror på samma sak; den västerländska kosten.

På 1930-talet reste den kanadensiske tandläkaren Weston Price runt bland olika urbefolkningar i världen och undersökte deras hälsotillstånd. Han förvånades över den goda hälsan, och den totala avsaknaden av de traditionella västerländska sjukdomarna. Människor som inte levt i den civiliserade världen, och aldrig sett en tandborste, hade perfekta vita tänder och åkommor som hjärt-kärlkramp, cancer och diabetes var helt okända. Price kunde, genom att studera de urinvånare som flyttat in till städerna, även konstatera att deras hälsa försämrades av detta, och att de då hade lika hög risk som den övriga befolkningen att drabbas av de metabola sjukdomarna.

Man kan ur detta uttyda att kopplingen mellan exempelvis cancer och livsstil är mycket större än en eventuell genetisk fallenhet. Och därigenom även något vi relativt enkelt kan påverka till det bättre!

Genom att minimera intaget av socker och stärkelse kan man drastisk minska risken för att utveckla cancer. De cellmutationer som skulle kunna växa sig stora och bli tumörer får aldrig chansen att omsätta glukos i den omfattning de skulle behöva.

Så varför basunerar inte livsmedelsverket och sjukvården ut denna information till alla medborgare? Varför börjar cancerpreventionen först när man redan drabbats av cancer?

När cancern redan haft möjlighet att växa till sig minskar ju chanserna att bli frisk dramatiskt. Det finns dock många studier som även visar att om man drastiskt sänker sitt intag av socker och stärkelse under behandlingen så har man en mycket större chans att bli frisk. Fortsätter man äta en lågkolhydratkost efter avslutad behandling har man även en minskad risk att cancern ska komma tillbaka. Men inget av detta förespråkas i normalfallet. Varför?

Cancervården verkar helt och hållet snöat in på konceptet att upptäcka cancer, och sedan behandla cancer. Gärna med livslång medicinering och en lagom hög risk för återfall.  Inte som det borde vara – fokus på att förebygga cancer genom hälsosamma kostråd. 

Anledningen till detta är fruktansvärt nog att det finns så sjukt mycket pengar att tjäna på att behandla cancerpatienter. De företag som utvecklar utrustning och läkemedel har dessutom råd att genom lobbyverksamhet cyniskt påverka hur forskningsanslag fördelas och hur exempelvis läkarutbildningar ska utformas.

Inget företag kan tjäna lika stora pengar på att ge råd om en kost (ej patenterbart) som hindrar folk från att insjukna i cancer, men för vårt samhälle, och alla individer i det, hade vinsterna varit enorma.

Jag hoppas innerligen att vi en dag når dit.

Dock förbluffas man av att Otto Warburgs forskning och Weston Prices redogörelser kunnat glömmas bort. Ibland känns det som att vårdapparaten har bestämt sig för att folk minsann ska kunna få unna sig en kanelbulle och några kakor varje dag utan att få dåligt samvete, trots att det kan få allvarliga konsekvenser på sikt. Bättre vore om de istället informerade om riskerna, så att folk själva fick fatta det beslutet.

Jag tror att de flesta skulle välja att skippa snabbmakaronerna och lösgodiset om de visste att den typen av mat faktiskt riskerar att göda eventuella cancerceller i kroppen.

Jag vill med detta inlägg såklart inte skuldbelägga de som drabbats av cancer när de ätit den mat som myndigheterna förordar, men förmodligen känns det som ett hårt slag att det är något man kunde ha skyddat sig mot i ännu högre utsträckning. De flesta som arbetar med cancerpatienter har heller inte koll på detta, och de försöker säkert bara göra så gott de kan. De är lika lurade som alla andra.

Och bara för att förtydliga: Helt säker kan man ju aldrig vara i dagens samhälle, andra faktorer kan ju också spela in såklart; utsläpp, gift, strålning och så vidare. Men genom att anamma den kost som människan anpassats till genom miljontals års evolution minimerar man i alla fall risken att cancerceller kan växa till sig och hota din hälsa.

 

Avslutar med ett par tips om relaterad läsning:

http://fof.se/tidning/2012/3/tumorens-enorma-sockersug

http://evalotta.info/socker-och-starkelse-goder-cancer/

 

 

 

 

Mysjogga dig till ett starkare hjärta

Dags att återigen krypa till korset och erkänna att jag haft svårt att överge ett klassiskt paradigm; nämligen att ju hårdare man tränar desto bättre kondition får man.

Det låter ju alldeles för självklart för att inte stämma, men faktum är att jag nu fått för mig att testa en helt ny approach i min egen konditionsträning. Jag ligger på en nivå långt under de bästa motionärerna, och har ingen ambition att vinna några av de motionstävlingar jag ställer upp i, men visst springer jag lite rundor på tid emellanåt för att få en koll på statusen.

Den största ambitionen jag har med löpningen är egentligen att kunna gå ut och springa i naturen, njuta av utsikten och känna lugnet i lägga sig i själen. Men ju fortare man kan springa utan att bli trött, desto mer njuter man. Det finns en enorm mental kraft att hämta från att bara studsa uppför en brant skogsstig utan att behöva sakta in och återhämta sig efteråt. Det är främst detta som driver mig att jobba på konditionen på olika sätt.

Mitt sätt har tidigare varit att köra långa och medellånga löprundor precis på gränsen för vad jag orkar, sen några intervaller här och där för att öka V02-max.

Jag har ju sedan länge vetat att man inte behöver köra stenhårt på långpassen, så jag har haft ambitionen att springa långsamt. Men så blir man taggad och trycker man på uppför en backe, blir ordentligt andfådd, saktar ner ett tag, för att sedan glömma bort sig och köra på i 80-85% av maxpuls i alla fall. Jobbigt, men härligt när man kommer fram och har lyckats hålla distansen ut.

Jag har alltid trott att, visst, man kan springa långsamt och få en bra effekt, men effekten blir ju minst lika bra om man springer fort. Nackdelen skulle enligt mig bara varit en högre skaderisk, men känner man sig frisk så varför inte dra på liksom!?

Men vad skulle bli bättre om jag bara sprang lugnt och behagligt på långpassen?

Jo, jag har via en artikel i Runner’s World, i en intervju med triatlonlegendaren Mark Allen, förstått att lugn träning ger hjärtat mycket bättre förutsättningar för att utvecklas. Man stressar inte kroppen med en massa annan nedbrytning och överdriven mjölksyrabildning, utan kroppen kan fokusera på att bygga upp endast hjärtat efter passet. Detta torde ge väldigt bra förutsättningar för ett starkt hjärta.

I podden Prestera Mera hörde jag sedan biomedicinarna Simon och Tommy konstatera att hjärtat har sin största slagvolym ungefär vid den dubbla vilopulsen. För en någorlunda tränad person är detta inte en särskilt hög puls. Det innebär alltså att hjärtat tränar som hårdast vid låg intensitet, då det pumpar som mest blod vid varje slag. Ökar man pulsen minskar slagvolymen faktiskt som jag förstod det. Jag tar mig friheten att dra paralleller med styrketräning, där man bygger som mest muskler när man lyfter så tunga vikter som möjligt.

En stor fördel är ju att man kan maximera sin kondition genom att jogga runt och njuta av naturen och utsikten i lugn och ro. Måste dock erkänna att det känns konstigt att börja gå i vissa backar för att hålla pulsen nere, men bara att vänja sig!

Jag tycker detta låter för intressant för att inte utvärdera. Jag har känt att jag stannat av i utvecklingen en del, och detta kan kanske vara en pusselbit för att nå en ny nivå. Givetvis i kombination med kvalitetspass och intervaller. Kvalitetspass för att känna mig bekväm i hög fart och ansträngning, och intervaller för att träna kroppen på att ta tillvara syret i blodet (som nu kan pumpas runt effektivare av hjärtat?).

Vore ju nice om jag kunde få till en tid under 40min på milen nästa år, då jag två år i rad missat med bara några sekunder.

Återkommer med lärdomar från detta träningsprojekt såklart. Kanske hinner se någon effekt redan på Finalloppet idag?

 

Smal eller normal – men metabolt sjuk

Du håller formen år efter år och känner att du kan äta vadsomhelst utan att lägga på dig vikt? Jo, visst finns det sådana människor lite här och där. Betyder det då också att de är undantagna från risken att drabbas av de metabola sjukdomarna? Svaret är definitivt nej.

Det är förmodligen så att de som inte lägger på sig vikt trots en ohälsosam och blodsockerhöjande diet är sämre rustade att sänka sockerhalten i blodet. Bakterier, inflammationer och cancerceller får då goda förutsättningar att växa och ställa till allsköns problem i kroppen. Under decennier av förhöjt blodsocker är risken stor att man kommer märka av detta, kanske i slutändan med dödlig utgång; blodpropp, cancer eller annat.

Man har faktiskt sett att lätt överviktiga personer i snitt lever längre än smala eller normalviktiga. Min hypotes är att det beror på att de som är lite överviktiga har en bättre förmåga att sänka sitt blodsocker genom att stuva in lite extra energi i fettcellerna. Magen växer, men risken för inflammation sjunker. Detta är min personliga reflektion, så dra inte för stora växlar av detta.

Jag tror definitivt att de mest hälsosamma personerna är de som är normalviktiga och samtidigt äter oprocessad mat med hög andel naturligt fett. Det verkar bara inte finnas tillräckligt många för att väga upp statistiken. Ännu.

tjock-stalman
Hälsan personifierad ? Eller bara supergener för att sänka blodsocker? 

 

Det mest skrämmande

Det hemskaste med västvärldens kosthållning är tyvärr inte att folk blir onödigt runda om magen. Istället är detta endast ett symptom på att man har ett metabolt syndrom – en mixad cocktail av flertalet möjliga sjukdomstillstånd som alla har sitt ursprung i ett förhöjt blodsocker.

Vilka är då dessa sjukdomstillstånd? Få blir väl förvånade om man nämner de klassiska diabetes typ 2 och hjärt-kärlsjukdomar. Desto fler höjer dock på ögonbrynen när man dristar sig till all inkludera Alzheimers, reumatism, artros, cancer, eksem, psoriasis och autoimmuna sjukdomar som MS. Börjar man gräva lite vidare i hur högt blodsocker påverkar barn under uppväxten kan man lätt finna kopplingar till närsynthet, behov av tandställningar och olika bokstavsdiagnoser. Tidigare pubertet och acne är senare problem som barnen stöter på, för att inte tala om hur många extra sjukdagar de får genom livet på grund av ett sämre rustat immunförsvar.

Jag rekommenderar er att gräva lite djupare i detta på egen hand, då det är svårt att hitta någon konsensus från en enad forskarkår, som jag skev om här. Man får själv fråga sig om den moderna västerländska dieten verkligen innehåller det vi människor behöver för att leva hälsosamt. Ledtrådar att följa upp är såklart vad vi människor blivit anpassade till att äta genom flera miljoner års evolution. Det man lätt kan konstatera är att raffinerat socker är ett extremt modernt påfund, som man idag konsumerar i helt vanvettiga mängder. Andra nykomlingar är sådant som vete och andra sädesslag, som endast tillkommit under de senaste 10.000 åren. I jordbrukets spår kan man se hur populationer som blev beroende av vetet som näringskälla utvecklade tidigare okända sjukdomar, näringsbrist och karies.

Det jag själv tror utgör problemets kärna är ett högt blodsocker, som ständigt ger näring till bakterier och inflammationer, och försvårar kroppens läkearbete.

Man kan tänka på det enligt följande: Kroppen har ett hormon, insulin, som frisätts när blodsockret stiger efter en måltid. Detta hormon behöver kroppen för att kunna lagra in energi i kroppens celler, och detta sänker såklart blodsockernivåerna. Denna blodsockerreglering är av stor betydelse för immunförsvaret, som annars får stora problem med att tackla de infektioner och inflammationer som göds av den höga sockerhalten i blodet. Högt blodsocker är SKADLIGT, och vi behöver mekanismer som sänker detta för att sjukdomar inte ska få chans att ta över. Det är alltså av yttersta vikt att denna kroppsfunktion upprätthålls.

Äter man mycket kolhydratrika livsmedel behöver kroppen frisätta stora mängder insulin. Insulinet hjälper till att fylla upp alla muskelceller med överskottsenergin i blodet, men när dessa är fyllda behöver insulinet istället fokusera på att trycka in mer energi i fettcellerna, där energin inte kan göra skada för immunförsvaret. Detta är ett helt rimligt sätt för kroppen att tackla problemet, men detta bygger också på att kroppen sen inte måste göra om samma procedur sex gånger till varje dag, åter runt. Den påtvingade stora produktionen av insulin leder till komplikationer. Kroppen blir insulinresistent; alltså sämre på att reglera blodsockret effektivt, och då kan det bli dags att börja med insulinsprutor för att återfå kontrollen på det skenande blodsockret. Men detta har andra otäcka nackdelar såklart.

Detta innebär att t ex den av mig så länge tillämpade GI-metoden ledde till ett konstant förhöjt blodsocker, och därmed en konstant förhöjd risk för att bli sjuk, eller ännu värre, göda elaka cancerceller eller andra inflammationer i kroppen.

Det bästa för hälsan torde vara att ha ett konstant lågt blodsocker, eller åtminstone låta blodsockret var lågt under längre perioder på regelbunden basis. Ett lågt blodsocker får du genom att plocka bort kolhydraterna ur kosten, men tycker du det känns ok att fasta emellanåt så kan det vara väldigt nyttigt. Att kombinera de bägge är förstås det optimala, då det förmodligen väl efterliknar hur människan; jägaren; samlaren, levt under den största delen av sin utveckling. Brist på mat torde varit vanligare innan vi kunde konservera och frysa livsmedel, och tillgången på socker begränsade sig mer eller mindre till lite frukt och bär.

För att återgå till inläggets kärna så tycker jag det är skrämmande att vårt samhälle utvecklats i en riktning som missgynnar människors hälsa, och de ekonomiska incitamenten för att bibehålla denna världsordning är så ofantliga att man inte ens vet vart man ska börja för att få fram sanningen till folk genom alla murar av lobbyister och forskningsfusk.

Politiker fattar ju inte heller grejen, de är uppvuxna på lingongrova, BOB-saft och lösgodis de med.

Läkare har generellt inga vettiga lösningar som kan hjälpa patienter att förebygga eller reversera ovan nämnda sjukdomar. De är antingen för fega för att gå mot strömmen, eller mutade av valfritt läkemedelsbolag. Undantag finns dock, läs gärna mer om Annika Dahlqvist till exempel.

Det är ju bara så frustrerande att lösningen är så enkel: Ät naturliga råvaror, ät mycket mättat fett och dra ner lite på kolhydraterna. Anamma vad evolutionen lärt den mänskliga kroppen att hantera

Det här med vetenskap

Jag kommer förmodligen skriva en hel del inlägg där intressanta vetenskapliga fynd och andra godbitar från studier osv nämns. Det är fullt möjligt att jag länkar vidare ibland, men min ambitionsnivå är inte att bevisa ett endaste dyft på denna bloggen, så ofta kommer det vara upp till dig som läsare att nyfiket fortsätta läsandet medelst google.

Jag hoppas att en del av det jag skriver får dig som läsare att bli intresserad och göra en bredare informationsinsamling själv. Det är på det sättet man skaffar sig en helhetsbild. Jag kanske kan så ett frö i alla fall. Verkar något jag skriver helt uppåt väggarna galet så kolla gärna upp det och återkoppla om du finner bättre och mer korrekt information.

Jag kommer skriva en hel del om mig själv och mina tankar kring saker och ting, men jag kommer aldrig hävda att jag sitter på den ultimata sanningen. Jag spånar och utmanar, men kommer inte tvinga på dig någonting. Du väljer själv hur du bemöter det jag skriver.

Det svåra med att hitta bra hälso- och kostforskning beror på flera saker. Dels så är det i princip omöjligt att veta med säkerhet att försökspersoner följer en studies riktlinjer, och ju längre studie, desto större svårigheter. På grund av sådana osäkerheter kommer tolkningen av resultaten till största delen bero på varje enskild forskares personliga bias, vilket innebär att ingen studie kommer få full acceptans – typ någonsin.

Det som ytterligare sätter käppar i hjulen är det faktum att stora livsmedelsproducenter, läkemedelsföretag och andra som tjänar stora pengar på att en viss mat eller medicin säljs, helt utan skrupler går ut och betalar forskare för att motbevisa problematiska forskningresultat. Vilket naturligtvis går att göra genom att hävda att nämnda studie missat en viktig komponent. (Huruvida denna är av betydelse för studiens resultat är oviktigt.) Med lite hjälp från media suddas originalstudiens värde ut och så står vi där vi gör idag, folk käkar obekymrat upp sina snabbmakaroner med falukorv, och sväljer sedan glatt ner sin diabetesmedicin och sina statiner.

Jag tror den enda vägen för att närma sig sanningen idag är att själv börja fundera på hur saker och ting hänger samman. Jobbigt möjligen, men helt nödvändigt om du vill göra allt i din makt för att må bra hela livet. Och lätt värt uppoffringen.