Dags för paradigmskifte, del 1: Kalorilögnen

Lyssnade på en poddintervju med Alexander Bard häromveckan där han i förbifarten nämner att ett skifte från en världsåskådning (eller paradigm) till en annan först kan ske när den nya världsåskådningen har etablerats i medvetandet och fungerar bättre som  förklaringsmodell för verkligheten än den gamla modellen.

Han fortsätter: ”När man därefter påminns om hur man tänkte och resonerade tidigare, förstår man ofta inte hur i hela friden man kunde vara så urbota dum.”

Detta känner jag väl igen från min resa inom kost- och hälsoparadigmet. Det är därför jag så gärna vill få andra att vakna upp och fatta grejen. Tyvärr är jag inte den bäste pedagogen för att sälja in nya koncept på folk som inte ens fattar att de borde bry sig. De kunde ju må mycket bättre, orka mer, vara piggare och mindre sjuka.

Pusselbiten jag (och möjligen de flesta andra förespråkare för lågkolhydratkost) saknat är just fokus på att visa upp ett paradigm som på ett bättre sätt förklarar det som det andra paradigmet, typ tallriksmodellen, lyckas mindre bra med (enklast om mottagaren är en nyfiken och kritiskt granskande individ såklart).

Så vart ska man börja?

Vi kan väl gå direkt på den stora grejen; kalorilögnen.  En kalori är ett mått på den energi som krävs för att höja temperaturen i ett gram vatten med en grad Celsius. Energin kommer ifrån förbränning (uppeldning) av ett visst ämne, i relevans till mat gäller det makronutrienterna kolhydrater (4 kcal/g), protein (4 kcal/g) och fett (9 kcal/gram). På något vänster har en stor del av världens befolkning gått på myten om att ett ämnes kalorivärde skulle säga något om hur det hanteras i kroppen, trots att kroppen knappast eldar upp maten den får i sig. Det verkar som man tänker sig kroppen som en bensinmotor eller vedpanna.

Man kan ju dra det hela en vända längre och tänka sig hur mycket energi man kan utvinna genom fission av ett gram material (20 miljoner kcal), eller varför inte fusion (>200 miljoner kcal). Knappast relevant för hur kroppen tar hand om ämnena; lika irrelevant som kalorivärdet för att elda upp någonting.

Kroppen jobbar på ett helt annat sätt. Den utvinner såklart energi ur det du stoppar i dig, men det är egentligen inte främst mängden du stoppar i dig som spelar roll. Den viktigaste faktorn för vad kroppen gör med energin du stoppar i dig är vilka hormoner som triggas av det som hamnar i magen.

Har din mat ett högt glykemiskt index kommer ditt blodsocker att börja stiga. Högt blodsocker är farligt för kroppen då det skapar inflammation och ger näring till exempelvis patogena bakterier och cancerceller. Kroppen svarar då med ett effektivt hormon; insulin. Insulinet ser till att kroppens celler öppnar upp sig för att ta emot det överflödiga sockret, och stänger då även inne fett i cellerna, vilket gör att kroppen inte kan förbränna något av sitt lagrade fett. Om kroppens celler är fullproppade med socker kommer insulinet att stimulera lipogenes; omvandling av glukos till fett i levern. Detta fett lagras sedan också in i kroppens skafferi.

Hela det västerländska upplägget med mellanmål stup i kvarten kommer effektivt stänga inne fettet i cellerna och gör att folk blir helt beroende av att fylla på med socker för att orka med. Suget som genereras när blodsockret dippar, samtidigt som det kroppsegna fettet är inlåst i cellerna, är mycket svårt att inte falla för! Förmodligen är detta en av anledningarna till att många inte tror man kan klara av att ta bort kolhydraterna från kosten.

Äter man istället en kost med minimalt med kolhydrater kommer blodsockret inte skjuta i höjden och minimalt med insulin behövas. Detta innebär tre viktiga saker. För det första kan all energin användas till att boosta immunförsvaret , bygga muskler  och reparera skador i kroppen, samtidigt som kroppen inte triggas att lagra in all energi. För det andra så får kroppen nu möjlighet att komma åt sitt eget skafferi av fett, så du har nu tillgång till enorma mängder energi. Och sist men inte minst; du slipper få det där suget efter socker, för kroppen behöver ju inte det längre. Du klarar dig utan mellanmål och vill du testa att fasta är det inte heller någon stor grej.

Jag har skrivit om ämnet förut här.

Några externa länkar om du vill fördjupa dig i hormonbalans och kaloriernas irrelevans:

http://www.jonasbergqvist.se/balansera-dina-hormoner

https://www.dietdoctor.com/se/vad-hander-om-du-ater-5-800-kalorier-lchf-kost-varje-dag/comment-page-5

Jag hoppas detta första inlägg i serien gett någon en första liten pusselbit för att lägga det stora fantastiska livshälsopusslet som bättre speglar hur kroppen fungerar. Fler pusselbitar väntar, förhoppningsvis tillräckligt många för att slutligen våga byta ut den industriprocessade, sockerstinna och näringsfattiga västerländska kosten mot något mycket mycket bättre.

 

 

Vem är jag?

Vem är då jag som vill pracka på dig som läsare en massa livsstils-, kost-, och träningsråd?

Jag har alltid haft som ambition att leva och äta hälsosamt, à la ”min kropp är mitt tempel” typ. Fram till 35 års ålder innebar det egentligen att

  • inte äta för mycket godis, kakor, glass osv
  • äta enligt tallriksmodellen
  • undvika mättat fett
  • träna så hårt som möjligt

Detta innebar stora mängder pasta, bröd, müsli och potatis, samt en uppsjö av lågfettsprodukter. Och att jag tränade precis på gränsen till utmattning varje pass.  Från 25 års ålder körde jag på GI-metoden för att hålla ett jämnt blodsocker för maximal hälsa.

Jag upplevde mig som hälsosam, men det var nog mer tur i det genetiska lotteriet som gjorde att jag ändå var så pass frisk som jag var. Humörsvängningarna som kom när jag inte fick ett mellanmål var tredje timme var lite jobbiga, men det var ju bara att ta med sig lite extra proteinbars för säkerhets skull.

Nu kommer jag inte ihåg någon exakt vändpunkt för när jag började förstå att det jag trott vara normalt och hälsosamt egentligen inte var det, det var nog en gradvis påsmygande förståelse, som egentligen fortfarande pågår. Konceptet ”train low – race high” lät intressant, och jag tror det fick mig att börja läsa om LCHF och sedan grotta ner mig djupare och djupare i vad metabola sjukdomar är, och allt läskigt stora mängder socker och stärkelse ställer till med i kroppen.

Våren 2015, vid drygt 35 års ålder, började jag äta en relativt strikt LCHF, det gick liksom inte längre att blunda för den ohälsa som den kolhydratrika maten leder till. Själv hade jag ju klarat mig från övervikt och diabetes typ 2 osv, men vad kunde vänta runt hörnet? Hjärt-kärlsjukdomar? Alzheimers? Cancer?

Att äta stora mängder mättat fett var inga problem, och jag märkte typ omgående att jag slapp blodsockerdippar och höll mig mätt mycket längre. Av gammal vana fortsatte jag med mellanmål ganska länge, men märkte till sist att de inte längre behövdes.

Gällande träning började jag köra en hel del långa lugna pass, vilket hjälpte kroppen vänja sig vid att bränna fett istället för kolhydrater.

De hälsofördelar jag märkt sedan min kostomläggning är att

  • jag blivit morgonpigg
  • mitt träningssug blivit mycket större, jag vill ut och springa mest hela tiden
  • jag blir aldrig ordentligt sjuk längre, det stannar vid lite kliande i halsen eller likande
  • en ”kronisk inflammation” i örat helt försvunnit (efter 10 år med nödvändig daglig dos kortisonspray)
  • mitt blodtryck har sänkts drastiskt

När man som ”ofrälst” läser ovanstående är det lätt att rygga tillbaka och välja att inte tro på det ett dyft, och jag kan förstå det. Själv var jag helt övertygad om att min tidigare hälsoapproach med GI-metoden var helt rätt väg att gå. Jag byggde min person kring den kosten och såg den som det perfekta sättet att vårda mitt ”tempel”.

Jag trodde mig ha koll eftersom jag läst en massa positivt om stabilt blodsocker och att ständigt ha fulla energidepåer osv. Jag bar med stolthet på denna kost som jag lät lät bli en del av min personlighet. Det tog därför också ganska lång tid innan jag kunde luckra upp denna vanföreställning.

Betänk då hur svårt det måste vara för dagens läkare och dietister att bryta från den kostmodell de förmedlats under sin utbildning, och sedan byggt sina karriärer och yrkesstolthet på.

Men det måste trots allt göras, och ju förr desto bättre. Jag hoppas jag via bloggen kan vara ytterligare en röst som driver denna agenda och får sanningen att skina igenom bara lite snabbare.