Moraliskt ansvar att komma med obekväma sanningar?

När familjemedlemmar och bekanta drabbas av ohälsa som skulle kunna behandlas eller till och med botas av en kost- och livsstilsändring, vilken moralisk skyldighet att ”ingripa” har de som insett att läkemedelsindustrin och råden från sjukvården med största sannolikhet inte kommer göra någon skillnad?

Rent krasst kan man ju tycka att ifall man känner sig säker på sin ståndpunkt så borde man direkt informera personen ifråga om hur det förhåller sig med socker, stärkelse och inflammatorisk kost överlag, men problemet med denna approach är att man kanske inte lyckas övertyga honom eller henne om hur det förhåller sig, alternativt känner personen att han eller hon inte klarar av att sluta äta sin vanliga kost.

Då står man där som antingen den som kommer med ”påträngande och olämpliga” råd, alternativt den som gett personen ifråga dåligt samvete, när de inser att de inte har orken att prova på en ny kostregim som skulle kunna vara lösningen på deras problem.

Det som hade varit önskvärt är ju att personer som har ett stort förtroendekapital i samhället, som läkare, dietister och nutritionsforskare, hade varit de som kommer med dessa fantastiskt goda nyheter. Problemet är bara att de flesta av dem inte gör det.

Det finns lyckligtvis en växande skara medicinutbildade som insett hur saker och ting ligger till, tyvärr inte via sin utbildning, utan via egna efterforskningar och erfarenheter. Skulle dessa ge handfasta kostråd till dina nära och kära, är chansen större att de skulle lyssna, då legitimitet i råden tyvärr ligger mycket i titeln. Och Sverige är ett av de mest auktoritetstrogna länderna i världen, så det gäller nog extra mycket här…

Att helt ändra sin kost är dock fortfarande en stor grej, men motivationen torde vara mycket högre när man fått sanningen svart på vitt från en ”oantastlig expert” på området, vilket många anser läkare vara. Och skulle de inte klara av det är det ju inte du, en nära angörig eller vän, som behövt ge dem dåligt samvete. Läkaren behöver i sin yrkesutövning kunna leverera fakta oberoende av hur personen ifråga känner. I deras arbetsbeskrivning ligger faktiskt att förmedla både goda och dåliga nyheter.

Det tragiska i kråksången är ju att läkarnas och dietisternas roller som auktoriteter inom kostråd inte borde vara särskilt mycket starkare än för vem som helst som satt sig in i vad den västerländska industrimaten ställer till med för vår hälsa. Vi andra har ingen titel att flasha med, men har fattat grejen, om än möjligen med mindre förståelse för exakta mekanismer i cellfunktion, hormonutsöndring osv.

Jag tycker det är enkelt att se problemen med dagens kost genom att gå tillbaka i tiden och jämföra på vilket sätt kosten ändrats under 1900-talet, och vilken utveckling vi ser med metabol sjuklighet idag. Är man nyfiken kan man gräva sig djupare och djupare och förstå fler och fler detaljer. Det är sen upp till var och en hur djupt man vill nysta för att känna att man har tillräckligt bra koll.

Så, åter till min inledande fråga i rubriken; hur ska man resonera? Om jag ser en kollega eller bekant med psoriasis eller kanske eksem, hör att någon har högt blodtryck, reumatisk värk, Alzheimers, genomgår cancerbehandling osv; VAD GÖRA???

Jag personligen biter mig i tungan och håller käften. Tänker att de skulle tycka det blir jobbigt att bemöta mina åsikter, men hoppas innerligt att de ska fråga mig om råd. Då skulle jag ge tips på vad de skulle kunna förändra, eller kanske läsa in sig på. Chansen är dessvärre liten att de gör det, så skulle förmodligen lika väl kunnat låta bli. Men det skulle vara väldigt oärligt, och möjligen sår mina ord ett frö i dem som får gro och kanske kanske kanske de undersöker vidare någon dag.

Är det en nära familjemedlem som är rödflammig i ansiktet, har fått en cancerdiagnos, diabetes typ 2 osv, så är jag mer benägen att åtminstone komma med några hintar om vad jag tror är bra idéer. De vet ju definitivt redan vad jag är inne på, men har inte förstått varför jag snöat in på det och hur kraftfullt maten påverkar oss. Men hur finkänsligt man än förmedlar informationen finns det definitivt en risk att man sårar personen, som kan få dåligt samvete om den inte följer råden.

För egen del hade jag dock föredragit en hård sanning över ödmjukt lull-lull som inte hjälper, så förmodligen agerar jag omoraliskt som inte skriker ut mina goda råd från the roof-tops. (Kanske startade jag bloggen för att kompensera för detta!?)

Min önskan är avslutningsvis att goda kostråd ska komma ifrån vårdapparaten via läkare och dietister, men i dagsläget är det tyvärr alldeles för få inom dessa gebit som har kompetensen. De är utbildade i gamla gissningar, förutfattade meningar och dålig eller köpt forskning. Jag hoppas innerligt att fler och fler av dem inser detta och börjar läsa på från grunden på egen hand. Att skolmedicinutbildningen i närtid ska ändras i en vettig riktning ser jag i nuläget som en alldeles för optimistisk utopi.

Men såklart oundvikligt i längden!?

Mer lågkolhydrat i praktiken

I vintras var jag gräsänkling en vecka, vilket innebar att jag kunde gå all in och bara laga mat som jag själv gillar. En kombination av snabbt, enkelt, gott och nyttigt!

Inte för att det egentligen skiljer sig så extremt från det vi vanligen äter i familjen, men för att det ska passa barnen bättre blir det ofta något mos på blomkål eller vitkål. Och sen är inte frugan alls förtjust i vitlök, så den veckan passade jag på att slänga på extra mycket!

Nedan visar jag ett axplock av mina snabbt ihopslängda rätter under denna veckan. Förhoppningen är att man ska kunna se att det inte är alls komplext att laga god och mättande lågkolhydratkost. Bara en sån sak att man slipper skala potatis, eller slipper vänta på kokande pasta, pajar ju argumentet för de som säger att de inte har tid att laga nyttig mat.

Rätt nummer ett:

2018-02-16 17.15.28
Lök, färsk basilika, paprika och gurka stekt i rikligt med kokosolja, salt och peppar, med getost och brie. Tillagningstid: ~15min

Rätt nummer två:

2018-02-18 22.12.02
Sallad på spenat, tomat, avokado, fetaost och kanske en deciliter olivolja, äppelcidervinäger, salt, peppar. Ätes enkelt direkt ur salladsskålen när man är ensam hemma… Tillagningstid: Max 10 min

Rätt nummer tre

2018-02-17-18-16-361.jpg
Köttfärs stekt med spenat, broccoli och riven ost, kryddat med gurkmeja och vitlök. Har för mig jag la på en ordentlig klick fullfet cremé fraiche med. Tillagningstid: ~15min

Rätt nummer fyra

2018-02-18-22-12-301.jpg
Eller åtminstone en del av en rätt. Tror jag åt lite coleslaw jag hade stående till dessa nötfärsburgare stekta med spenat, grädde och bisarra mängder vitlök. Tillagningstid: ~25min, inkl. blandning av en stor hamburgersats som räckte till flera måltider.

Rätt nummer fem:

2018-02-19 07.53.16
Ägg stekta med kantareller och spenat. Därtill ruccola, olivolja, äppelcidervinäger, avokado samt en klick majonnäs. Tillagningstid: ~10min (kantarellerna var rensade och förvällda)

Rätt nummer sex:

2018-02-19 12.10.00
Hamburgare med en ordentlig laddning stekt spenat, broccoli, tomat och fetaost. Mycket smör i pannan och klick majonnäs därtill. Sen smaskigt att ringla olivolja över på tallriken. Tillagningstid: ~15min

Rätt nummer sju:

2018-02-20-19-02-191.jpg
En härlig portion broccoli, paprika och spenat stekt med ägg och en del grädde. Avokado on the side. Tillagningstid: ~15min

Rätt nummer åtta:

2018-02-19-19-22-481.jpg
Stekt broccolistjälk, paprika och spenat med mycket virtlök. Därtill en laddning surkål (opastöriserad), brie och en klick kokosgrädde. Tillagningstid: ~10min

Rätt nummer nio:

2018-02-21 12.30.55
Sallad på ruccola, broccoli, tomat och avokado med lite fetaost, olivolja, äppelcidervinäger, salt och peppar. Burgare med majonnäs därtill. Tillagningstid: ~10min

När man kollar igenom rätterna ser det kanske ut som jag äter spenat i typ allt, men det var nog vad jag råkade ha hemma den veckan. Och uppenbarligen var jag inne på att steka typ allting (kan bero på vitlöken)… Favoritingredienser som inte fanns hemma just den veckan är kanske blomkål, fet fisk, eller kanske en ordentlig köttbit att göra långkok på. Men rätter med dessa i få jag väl visa upp vid ett senare tillfälle.

Hoppas du fått lite inspiration, och ser att det inte alls är svårt att får ihop goda, näringsrika och mättande rätter helt utan en massa tråkig pasta, ris, bulgur eller whatever utfyllnad som Livsmedelsverket förordar ska utgöra basen i kosten.

Kom gärna med tips på egna enkla favoriter…!

Problemet med kaloriräkning

Jag skrev för några månader sedan ett kort inlägg om det tokiga med att räkna kalorier och hoppas att det ska ha någon självklar koppling till huruvida du går upp eller ner i vikt. Visst, du kan gå ner i vikt genom att äta väldigt restriktivt med energi, även genom att äta geléhallon, men du kommer få väldigt svårt att få i dig alla näringsämnen du behöver, samt gå runt hungrig hela tiden. Låter jobbigt tycker jag.

Min tes är att vikten påverkas främst genom hormonerna som frisätts i kroppen, och då framförallt insulin. Insulin är det hormon som öppnar upp cellväggarna så att de kan ta upp den energi som finns i omlopp, t ex genom glukos och ketoner. Många andra hormoner påverkar såklart hur detta upptag regleras, typ testosteron, adrenalin, kortisol osv, men insulinet är själva nyckeln in i cellerna.

Har man en hög halt insulin i blodet kommer först muskelcellerna proppas fulla med glukos för att reglera blodsockret, och när de är fulla omvandlas överflödet av glukos till fett som lagras i fettcellerna, också här med hjälp av insulinet.

Principen att det är hormonet insulin som styr upptaget av energi till cellerna illustreras mer än tydligt av hur de som drabbas av diabetes typ-1 (oförmåga att producera eget insulin) inte kan tillgodogöra sig energin från kosten, utan istället kissar ut det överflödiga sockret i blodet. De kalorierna tas med andra ord inte upp av kroppen på grund av att hormonerna inte tillåter det. Av denna anledning rasar också de med diabetes typ-1 i vikt om de inte får behandling. Deras intag av kalorier är alltså inte alls kopplat till vikten.

Ett extremt exempel måhända, men principen är ändå ganska talande. När friska personer äter kolhydratrik mat höjs blodsockret snabbt och för att ta hand om detta ser kroppen till att frisätta insulin för att öppna upp kroppens celler för sockret. Vips! – Insulinet gör snabbt jobbet med att sänka blodsockret, men ofta lite för bra: blodsockret dippar ner på en lägre nivå än innan måltiden, och du blir sugen på något sött för att kicka upp sockernivån igen. Detta upprepas dagarna i ända och leder till att du äter mer och oftare än vad du egentligen behöver. Och eftersom du äter mat som ger ett högt insulinpåslag lagrar du också in typ allt du får i dig. När dina glykogendepåer är fulla så blir det i form av fett.

Äter du istället en kolhydratsnål kost med mycket fett så triggas inte något anmärkningsvärt insulinpåslag. Blodsockret ligger på en jämn nivå och du klarar dig utan hunger till nästa måltid. Du triggas inte att småäta och kroppen kan fokusera på andra uppgifter än att rädda dig från ett högt blodsocker. Nu kan fokus istället läggas på att boosta immunförsvaret och reparera skador i kroppen. Den energi som kunde blivit en ny bilring på magen skyddar dig istället från inflammationer och sjukdomar!

Att kroppen har ett så välutvecklat system för att sänka blodsockret beror på att ett högt blodsocker är extremt farligt. Jag har skrivit lite om hur bland annat cancerceller älskar socker tidigare, men även elaka bakterier växer sig starka av socker och orsakar inflammationer på alla möjliga ställen i kroppen. Vi ska nog vara tacksamma för kroppens skyddsmekanism, men samtidigt inte överbelasta det med alltför mycket kolhydrater.

Glöm inte heller att faktorer som sömnbrist och stress (via hormoner) påverkar kroppens användning av den tillförda energin.

Läs gärna vidare om hur olika hormoner påverkar dig på egen hand, börja förslagsvis med Jonas Bergqvists översikt här.

 

 

Kan man äta för mycket fet mat?

Om man bara äter bra naturlig mat efter mättnad så går man ju inte upp i vikt. Se bara på alla vilda djur…

Vi människor har ju satt detta helt ur spel då majoriteten av oss äter en högst onaturlig kost bestående av en stor andel processad stärkelse och raffinerat socker. Våra gener är helt enkelt inte anpassade för att hantera de blodsockerhöjningar detta ger.

För egen del ser jag lågkolhydratkosten som en klockren lösning; blodsockerhöjningen blir minimal och maten är sjukt mycket godare när den är naturligt fet. Men finns det risk för problem även med detta kostval?

Jo, möjligen att maten är så god att man eg. vill äta mer än bara till mättnad ibland. Uppleva smaken mer och längre! Som ett sug trots att man är proppmätt. Även om det känns som att man äter onödigt mycket ibland, har jag inte märkt ett dyft på vågen eller på hur jag mår generellt. Lite onödigt proppmättillamående för stunden möjligen.

Ofta är det på kvällen jag smäcker i mig någon fet läckerhet för mycket. Dock leder det ju till att jag inte är sugen på frukost dagen efter, så det balanserar ju ut sig den vägen antar jag.

Det som skulle kunna vara ett problem är om man ibland överäter för att man är sugen, och sedan av sociala skäl ändå känner sig tvungen att äta en måltid kort därefter trots att man fortfarande är mätt. Om detta blir en vana kan det möjligen ge problem med eventuell viktnedgång skulle jag gissa.

Alla är olika känsliga för detta såklart. Jag har läst om en del som överäter på LCHF-kost och lägger på sig vikt, men det är trots allt mycket svårare än med en kost rik på kolhydrater. Som referens kan jag ju upplysa om vad sumobrottare äter för att gå upp i vikt; inte en massa feta såser – utan stora portioner med ris (stärkelse). Om man föder upp gäss för att sälja gåslever är det stärkelserikt foder som ger dem fettlever, inte fett eller protein. Vidrig uppfödning av djur det där; de tvångsmatas flera ggr om dagen. Sumobrottarna har ju i alla fall ett val.

Genom att äta en lågkolhydratkost har jag vant mig vid att inte vara hungrig i vardagen. Känner jag minsta hunger ser jag till att bejaka suget, men det är inte ofta det behövs utöver standardmålen. Då man inte behöver besitta någon självkontroll för att ignorera hungern med kosten jag äter, är det möjligen så att man blir lite sämre på att även säga nej till soffsnacksen. Eller är det bara betingat att man ska soffmysa med något smarrigt?

Jag antar att det jag vill komma till är att det möjligen kan vara svårt att helt sluta med smarriga snacks bara för att man börjar äta lågkolhydrat. Men om snacksen i sig oftast är utan större mängd socker borde det inte vara något större problem tror jag. Och det finns ju sjukt mycket sådana läckerheter rika på härligt naturligt fett – kokoschips eller färskt kokoskött, macadamianötter, grillad parmesanost, ugnsstekt grönkål med olivolja och salt, stekt halloumi, oliver, kokosfett blandat med kakao (ny favorit), mörk choklad osv osv.

Vissa kanske upplever större problem med att äta ovanstående alltför ofta, och då är det möjligen så att man behöver deala med den där självkontrollen i alla fall. Jag försöker se till att undvika proppmättillamåendet i alla fall…

 

 

 

 

Matinspiration lågkolhydrat

Som jag tidigare varit inne på tror jag att man kan nå väldigt långt genom att bara eliminera ”standardkolhydraten” på tallriken. Nedan följer ett gäng tips på vad man kan äta istället, samt ett par grymma snacksförslag för soffan.

Min förhoppning med att visa det jag äter är som vanligt att bidra till att rucka lite de mentala barriärerna hos de som rynkar på näsan åt en tallrik utan ett stort lass pasta, ris eller potatis.

 

2016-11-20-11-09-26
Surkål är grymt gott och dessutom hur nyttigt som helst för tarmfloran. Det är även hur enkelt som helst att göra själv! Recept på surkål.

 

2016-11-23-12-12-42
Färskkorv med 90% kött. Därtill broccoli och lök stekt med smör, grädde och en massa gurkmeja

 

2016-11-28-18-32-17
Stekt lax med korinder och ugnsrostad blomkål med olivolja. Därtill stekt lök och halverade cocktailtomater med en massa basilika.

 

2016-11-29-19-56-54
Ugnsrostad rödkål med olivolja, salt och peppar. Lyxade till det med lite ost på dessutom. Grymt till vilken köttbit som helst. 40 minuter i ugnen på 175 grader.

 

2016-11-18-18-30-44
Gratäng på zuccini och kokosgrädde, med ett tjockt lager ost ovanpå. Salt och peppar räcker gott som kryddning. 40 min i ugnen på 175 grader.

 

2016-11-29-17-28-01

2016-11-29-17-27-12
Sjukt gott snack! Bryt loss bitar av kokosköttet och mumsa på i soffan. Öppna en kokosnöt

 

2016-11-25-20-00-02
Inget jättemärkvärdigt snack, men oliver är jag själv grymt förtjust i. Lite morotsstavar och dip kompletterar. Dip gjord på creme fraiche, majonnäs, sambal oelek , salt och peppar.

Utfyllnaden man inte behöver

Jag kör vidare på konceptet om att utelämna kolhydraterna från tallriken, och fokuserar i detta inlägg på min egen resa mot en sundare kosthållning. Hur då sundare, undrar ni? Vad hade jag egentligen för allvarliga hälsoproblem som behövde fixas?

Ibland önskar jag nästan lite att jag hade varit överviktig och visat för min omgivning att jag minsann lyckats tappa de där 20 kilona genom att äta mycket mer fett, men på ytan har jag alltid varit ganska vältränad och upplevts ganska sund och hälsomedveten. Så den vanligaste frågan från folk var såklart om varför jag behövde ändra på kosten överhuvudtaget.

Det var inte tydligt för mig heller just då, men jag såg stora vinster med att få bättre fettdrift. Jag skulle orka löpa längre utan att tanka energi stup i kvarten, och även kunna löpa till jobbet innan frukost (något jag aldrig förstått hur folk klarade av tidigare).

Det funkade klockrent för löpningen, jag orkade snabbt mycket mer, och märkte dessutom att jag hela tiden hade lust att ta mig ut och träna. En energi jag aldrig haft på det sättet tidigare. Visst tog jag mig tidigare ut och tränade för att det känns bra efteråt, men nu kunde jag ibland knappt hålla mig ifrån en ny löprunda i skogen.

Hälsovinsterna skrev jag om i Vem är jag?. I huvuddrag har jag sänkt blodtrycket, blivit av med en kronisk inflammation i örat, samt upplever mig mindre sjuk. Inte så illa egentligen. Betänker man riskerna med ett högt blodtryck, var det faktiskt en väldigt viktig förändring att göra. Jag tror även att jag minskat min risk att drabbas av alla de andra metabola sjukdomarna, som jag beskriver i Det mest skrämmande.

Och det fantastiska med min resa är att det enda jag gjorde i början var att ta bort kolhydratdelen i Livsmedelsverkets tallriksmodell, och ersätta med extra sås och grönsaker. Det räckte hur långt som helst. Pastaberget på min lunchtallrik var det som riskerade min hälsa, och jag har inte saknat det en sekund.

Nu har jag utvecklat en annan approach till min matlagning, alltid mycket grönsaker, kött/fisk och fett. Sällan en onödig (icke njutbar) kolhydrat. Jag tänkte ge lite inspiration för dig som vill hitta enkla alternativ till den stärkelsebaserade Svensson-tallriken…

2016-11-12-14-41-03
Smörstekt lök och broccoli, med smält ost på. Till detta åt jag ett par bitar köttfärslimpa.

 

2016-11-12-18-54-44
Smörstekt lök och rödbetor, med en ordentlig klick kokosgrädde i. Därtill gräddstuvad spenat och varmrökt lax.

 

2016-11-13-18-58-48
Stekt färskkorv med 90% kötthalt, smörstekt lök och gräddstuvad brysselkål.

 

2016-11-14-06-45-41
ENKEL jobbfrukost 1 – Makrill i tomatsås, några ordentliga bitar ost och en bit smör.

 

2016-11-17-12-58-18
ENKEL jobbfrukost 2 – Avokado med kokosgrädde och kokosflingor på.

 

2016-11-17-20-05-45
Ugnsstekt brysselkål i olivolja och  köttfärslimpa. Sås gjord på spad från köttfärslimpan, skogschampinjoner, paprika och grädde.

 

Tänkte försöka visa lite av mina måltider här på bloggen ibland. Mest för att normen är något helt annat, och detta kan vara ett sätt att vidga perspektivet på hur en portion mat skulle kunna se ut.

 

Att förebygga cancer?!

Idag räknar man med att över 30% av svenskarna kommer att drabbas av cancer under sin livstid. Detta är en fördubbling sedan 1970-talet, men kollar man riktigt långt tillbaka finner man att cancer var något väldigt ovanligt. Något i vår moderna livsstil har alltså haft en extremt negativ påverkan på motståndskraften mot cancer.

Folk blir lätt väldigt skeptiska när de hör att man kan äta sig fri från cancer, men mycket pekar mot att det faktiskt ligger till på det sättet. Det låter ju för otroligt för att kunna stämma; andelen människor i västvärlden som insjuknar i cancer ökar ju för varje år som går. Lösningen kan ju omöjligt vara så enkel! Eller?

År 1931 gick nobelpriset i medicin till Dr. Otto Warburg för sin kartläggning av cancercellernas metabolism. Han hade funnit att man kan svälta cancerceller genom att sänka blodsockernivåerna. Cancerceller använder i stort sett uteslutande glukos i sin metabolism; upp till 35 gånger mer än vanliga celler. Medan vanliga celler istället kan använda sig av ketoner (energi från fett), är cancerceller helt beroende av glukos för att växa.

I västvärlden pågår som sagt en hemsk utveckling, där allt fler drabbas av cancer varje år. Utvecklingen följer tydligt samma dystra riktning som de andra typiska metabola sjukdomarna; hjärt-kärkramp, fetma, diabetes typ 2 och så vidare. Det är ju därför inte så svårt att göra kopplingen att de alla beror på samma sak; den västerländska kosten.

På 1930-talet reste den kanadensiske tandläkaren Weston Price runt bland olika urbefolkningar i världen och undersökte deras hälsotillstånd. Han förvånades över den goda hälsan, och den totala avsaknaden av de traditionella västerländska sjukdomarna. Människor som inte levt i den civiliserade världen, och aldrig sett en tandborste, hade perfekta vita tänder och åkommor som hjärt-kärlkramp, cancer och diabetes var helt okända. Price kunde, genom att studera de urinvånare som flyttat in till städerna, även konstatera att deras hälsa försämrades av detta, och att de då hade lika hög risk som den övriga befolkningen att drabbas av de metabola sjukdomarna.

Man kan ur detta uttyda att kopplingen mellan exempelvis cancer och livsstil är mycket större än en eventuell genetisk fallenhet. Och därigenom även något vi relativt enkelt kan påverka till det bättre!

Genom att minimera intaget av socker och stärkelse kan man drastisk minska risken för att utveckla cancer. De cellmutationer som skulle kunna växa sig stora och bli tumörer får aldrig chansen att omsätta glukos i den omfattning de skulle behöva.

Så varför basunerar inte livsmedelsverket och sjukvården ut denna information till alla medborgare? Varför börjar cancerpreventionen först när man redan drabbats av cancer?

När cancern redan haft möjlighet att växa till sig minskar ju chanserna att bli frisk dramatiskt. Det finns dock många studier som även visar att om man drastiskt sänker sitt intag av socker och stärkelse under behandlingen så har man en mycket större chans att bli frisk. Fortsätter man äta en lågkolhydratkost efter avslutad behandling har man även en minskad risk att cancern ska komma tillbaka. Men inget av detta förespråkas i normalfallet. Varför?

Cancervården verkar helt och hållet snöat in på konceptet att upptäcka cancer, och sedan behandla cancer. Gärna med livslång medicinering och en lagom hög risk för återfall.  Inte som det borde vara – fokus på att förebygga cancer genom hälsosamma kostråd. 

Anledningen till detta är fruktansvärt nog att det finns så sjukt mycket pengar att tjäna på att behandla cancerpatienter. De företag som utvecklar utrustning och läkemedel har dessutom råd att genom lobbyverksamhet cyniskt påverka hur forskningsanslag fördelas och hur exempelvis läkarutbildningar ska utformas.

Inget företag kan tjäna lika stora pengar på att ge råd om en kost (ej patenterbart) som hindrar folk från att insjukna i cancer, men för vårt samhälle, och alla individer i det, hade vinsterna varit enorma.

Jag hoppas innerligen att vi en dag når dit.

Dock förbluffas man av att Otto Warburgs forskning och Weston Prices redogörelser kunnat glömmas bort. Ibland känns det som att vårdapparaten har bestämt sig för att folk minsann ska kunna få unna sig en kanelbulle och några kakor varje dag utan att få dåligt samvete, trots att det kan få allvarliga konsekvenser på sikt. Bättre vore om de istället informerade om riskerna, så att folk själva fick fatta det beslutet.

Jag tror att de flesta skulle välja att skippa snabbmakaronerna och lösgodiset om de visste att den typen av mat faktiskt riskerar att göda eventuella cancerceller i kroppen.

Jag vill med detta inlägg såklart inte skuldbelägga de som drabbats av cancer när de ätit den mat som myndigheterna förordar, men förmodligen känns det som ett hårt slag att det är något man kunde ha skyddat sig mot i ännu högre utsträckning. De flesta som arbetar med cancerpatienter har heller inte koll på detta, och de försöker säkert bara göra så gott de kan. De är lika lurade som alla andra.

Och bara för att förtydliga: Helt säker kan man ju aldrig vara i dagens samhälle, andra faktorer kan ju också spela in såklart; utsläpp, gift, strålning och så vidare. Men genom att anamma den kost som människan anpassats till genom miljontals års evolution minimerar man i alla fall risken att cancerceller kan växa till sig och hota din hälsa.

 

Avslutar med ett par tips om relaterad läsning:

http://fof.se/tidning/2012/3/tumorens-enorma-sockersug

http://evalotta.info/socker-och-starkelse-goder-cancer/

 

 

 

 

Lågkolhydrat i praktiken

Från att ha varit en inbillad pastaälskare och smörgåsätare av rang var det inte alls självklart att jag skulle kunna gå över till en lågkolhydratkost. Jag stretade emot länge, vägrade inse att kolhydraterna inte behövde utgöra basen i ens energiintag. Men argumenten mot den kosthållning som lett till en fetmaepidemi i västvärlden gick ju inte att blunda för i längden. Något var helt enkelt fel, och jag var för nyfiken för att inte prova motsatsen till allt man lärt sig.

Det var lite luddigt vad man skulle ersätta kolhydraterna med i sina måltider, men det som stod klart redan från början var att jag inte skulle sakna varken pasta, bröd, potatis eller ris. Allting blev ju så sjukt mycket godare när man öste på med fett i olika former istället. Gräddiga såser, smält smör eller varför inte fettranden på fläskkotletten jag tidigare skurit bort i rädsla för det mättade fettet. Allt smakade fantastiskt, och jag fick en nytändning i köket som fortfarande består idag nästan 2 år senare.

Vad har jag då lärt mig för läckra tricks för att rekommendera för en rookie på området?

Jo, en frukost behöver inte bestå av X antal mackor med ett minimalt pålägg som endast är där för att du ska kunna få i dig mackan överhuvudtaget. Istället är hemligheten att du gör pålägget till din frukost, och bara skippar mackan. Vardagslyx! Du behöver liksom inte den där stärkelsen, och du håller dig mätt längre om du äter mer fett och protein istället.

Några frukostförslag kan vara:

Min snabba jobbfrukost: 4 stekta ägg, med en ordentlig klick smör på, och lite salt på det smältande smöret. Till detta en avokado, och en burk makrill i tomatsås.

Min helgfrukost: En bananpannka gjord på 4-5 ägg, en banan och en ordentlig klick jordnötssmör. Till detta antingen kokosgrädde eller keso, toppat med färska hallon eller svarta vinbär (på vintern får man nöja sig med upptinade).

bananpannkaka
Bananpannkaka inspirerad av Jonas Colting

 

Alternativ frukost: Smoothie gjord på avokado, banan och kokosgrädde, bara att mixa. Till detta några baconbakelser. (Bacon i småformar, med ett ägg i, tillagade i ugnen. Täck insidan av formarna med bacon och grilla i ugnen 10 min på 175 grader. Knäck sedan ägget i formarna och ställ tillbaka in i ugnen i c:a 15 minuter).

Alternativ frukost 2: Stek 1 pkt bacon i en stekpanna, lägg i ett hackat päron som steks med, knäck över 4 ägg och riv på rikligt med ost. Vänd när äggen börjar stelna till.

2016-11-01 06.58.53.jpg
I morse blev det alternativ 2… Sjukt gott och mättande!

Alternativ frukost 3: Skippa frukosten helt. Det här med att frukosten är dagens viktigaste mål är bullshit. Är du inte hungrig behöver du inte äta, och kan istället passa på att låta kroppen träna fettförbränning, inled t ex istället dagen med ett träningpass.äter

Alternativ frukost 4: Gå bananas på alla goda pålägg du annars äter alldeles för lite av. Skär ordentliga bitar av ost och bred smör på dessa. Ta några skinkskivor och med en massa fullfet färskost på. Ät varm- eller kallrökt lax med majonnäs. Gärna några ägg till detta, skippa kaviaren och lägg smör på äggen istället.

Som du ser är det inte så svårt att komma på varianter utan mycket kolhydrater.

Men lunchen då, hur gör man där?

Äter man ute är det bästa alternativet ofta att gå till restauranger med ett buffékoncept. Där kan man lätt välja bort alla onödiga kolhydrater, och fokusera på godsakerna (det feta) istället. Det vanligaste är väl kanske restauranger där man beställer en viss rätt, men att de ändå har en salladsbuffé. Där kan du bara be personalen att skippa pastan eller potatisen, och sedan fylla på med vitaminrik kål, sallad, broccoli eller något annat som finns i buffén.

Lunch och middagar hemma behöver inte heller vara någon större utmaning. Oftast funkar det hur bra som helst att laga sina favoriträtter, men bara skippa att koka potatisen eller riset. Koka lite extra grönsaker istället, och ta lite mer av såsen. Du kommer inte att sakna utfyllnadsmassan kolhydraterna utgör.

I början letade jag mycket efter något som kunde ersätta kolhydratens plats på tallriken, och visst finns det en hel del bra alternativ för detta med.

Potatismos eller pulvermos: Ersätt med blomkålsmos

Pasta: Ersätt med LCHF-pasta

Ris: Ersätt med blomkålsris

Det finns en uppsjö spännande saker att göra med kål. Kolla in gräddstuvad vitkål till t ex. För att inte tala om broccoli. Följande gratäng är en av mina absoluta favoriter. Jag får ta och komplettera med fler enkla recept vart det lider, men detta var ett litet axplock i alla fall.

2015-12-10-23-01-21
Massproduktion av lite varianter på stuvad kål och blomkålsmos, för att ha lite enkla lunchlådor några veckor framöver…

Avslutningsvis, hur ska man då resonera kring fika, mellanmål och snacks?

Som tur väl är kommer suget efter dessa förmodligen avta successivt, då du inte får samma blodsockerdippar som med en kost rik på kolhydrater.

Fika: Det funkar bra att bara ta en kaffe till fikat, men om man vill smaska på något är mina tips några ostbitar, nötter eller kokoschips.

Mellanmål: Samma som till fikat fungerar. Enkelt är också att ta en burk makrill (lätt att alltid ha med sig), eller varför inte några kokta eller stekta ägg med majonnäs.

Som snacks i tevesoffan är kokoschips och mörk choklad mina laster. Tidigare brukade jag även äta nötter, men det spårade ofta ur med extrema portioner (stora doser nötter är inte bra – en hel del omega-6 och fytinsyra t ex). Nu äter jag minimalt med nötter, då det verkar vara svårt för mig att hålla det på en lagom nivå. Andra grymma tips är baconlindade dadlar, stekt halloumi, ugnsstekt grönkål, svartkål eller savoykål med olivolja och salt.

2016-10-29-16-13-55
Så här kan det se ut en Premier League-lördag i soffan. Gillar eg. Smiling Cashews Kokoschips med havssalt bäst, men de har bara så små förpackningar 😛

Hoppas ni blir lite inspirerade av några av förslagen. Jag tror det är bra om man experimenterar en hel del själv med färska råvaror. Dels för att det är kul, men till största delen för att man så lätt kan göra fruktansvärt god mat. Det känns faktiskt lite som att fuska ibland när man tillsätter smör och förvandlar något annars mediokert till en smaksensation.

Vad har ni för favoriter till de olika måltiderna? Dela gärna med er.

Kost: Hur extrem måste man vara?

Hur extremt man måste avvika från den ”normala” västerländska kosten beror till stor del på vilka mål man har och hur pass stora hälsoproblem man har (övervikt, eksem, högt blodtryck, reumatism, astma, återkommande förkylningar för att nämna några exempel). Det beror även på hur känslig just DU är för kolhydrater eller andra ämnen i maten (till exempel gluten eller något E-ämne).

Jag tror det bästa sättet att förhålla sig till denna fråga är att läsa på så mycket man bara kan om all möjlig mat och identifiera sådant som inte är bra att äta ur ett hälsoperspektiv. Med detta i ryggen kan man sedan göra MEDVETNA VAL. Det stora problemet är nämligen att varken skola eller samhälle lär oss ett dyft om vilken mat man egentligen borde äta, och vad man borde undvika.

Har man inte några extrema problem med hälsan räcker det ganska långt att vara ”lagom” konsekvent när man applicerar sin kunskap. Man vet vad som är nyttigt och vad som är onyttigt, men kan göra MEDVETNA UNDANTAG och unna sig något mindre nyttigt emellanåt.

Så frågan om hur extrem man behöver vara är egentligen en fråga om hur många undantag man tycker är ok. Ju färre desto bättre såklart, men även många undantag är bättre än att vara omedveten och inte ha koll på läget alls när man tar ett beslut.

Man får helt enkelt hitta en balans själv, och ju mer man lär sig, desto lättare blir det faktiskt att göra bra val. Men känn ingen press att aldrig unna dig en godisbit eller en glass om det är något du längtar efter. Att vara för korrekt kan leda till att det blir en ”antingen eller”-inställning, och då riskerar ett enda snedsteg att rasera hela kosthållningen.

Jag tänkte ge mig på att identifiera åtminstone några grundpelare att stå på. Vi har några syndabockar att gå igenom…

  1. Den SJÄLVKLARA boven – SOCKER, bör givetvis undvikas i största möjliga mån i vardagen. Håll ögonen öppna och identifiera sådant med tillsatt socker. Man blir helt paff över vad livsmedelsindustrin fått för sig att tillsätta socker i. Läs ALLTID innehållsförteckningen (köp helst livsmedel utan innehållsförteckning, alltså råvaror). Vad socker ställer till med i kroppen har jag varit inne på tidigare. Alla vet att socker inte är nyttigt, men inte hur onyttigt det egentligen är. Tänk  även på att t ex fruktjuice ofta innehåller lika mycket socker som läsk, men maskerar detta bakom ett förvisso befintligt, men mycket lågt, vitamininnehåll.
  2. Den STORA boven – TALLRIKSMODELLENS KOLHYDRATBOMB, som alldeles för få har koll på faran med. Alla portioner ska uppenbarligen bestå av ett berg blodsockerhöjande pasta, ris, bröd, potatis eller liknande. Sjukt onödigt då kroppen inte ens behöver kolhydrater. Skippa hela eller åtminstone största delen av detta, och addera nyttigt naturligt fett istället. Du håller dig mätt längre och kroppen får bättre byggstenar att jobba med. Ur kroppens perspektiv är kolhydrater precis samma sak som socker.
  3. Den DOLDA boven – INFLAMMERANDE LIVSMEDEL, som är extremt svår att ha full koll på som konsument. Det värsta exemplet är förmodligen industriellt processade växtoljor och margariner, med skyhöga halter omega-6. Dessa är oftast väldigt billiga, typ solrosolja eller majsolja, och används därför i en mängd andra produkter. Skippa helst friterad mat, och allt som är inlagt i solrosolja på konserv. Även industriellt producerat kött, från djur som äter kraftfoder, är undermåligt ur denna aspekt. Leta gärna efter kött från gräsbetande djur, även om det är ovanligt på butikshyllorna. Slutligen måste även gluten nämnas. Gluten innehåller ämnet giliadin, som orsakar läckande tarm, och låter onedbrutna ämnen ta sig ut i kroppen för att där skapa inflammationer på olika ställen, vilket kan leda till autoimmuna sjukdomar.
  4. Den UNDERSKATTADE boven – GIFTER, t ex i form av besprutningsmedel och tillsatser som natriumglutamat och en massa andra E-ämnen. Här har jag personligen dåligt koll, men det finns förmodligen stora risker med att få i sig en cocktail av ett gäng olika gifter som får härja fritt i kroppen. Försök hitta ekologiska alternativ. Något man inte tänker på så ofta är att alla växter har skyddsämnen för att försvara sig, och dessa kan t ex hämma upptag av vitaminer och mineraler. Nötter, spannmål och baljväxter har t ex höga halter av fytinsyra som gör just detta. Att blötlägga eller fermentera växten bryter ner dess försvar så man kan tillgodogöra sig mer av växtens innehåll, samt är som medicin för tarmfloran, full med nyttiga bakterier.

SÅ…

Sammanfattningsvis är det bästa man kan göra att tillaga mat av råvaror som kommer från naturen utan inblandning av någon industri, våga äta en stor andel naturliga fetter (typ smör, fet fisk, avokado) och kallpressade oljor (typ olivolja, kokosolja), och ät gärna inlagda oliver, surkål och annan fermenterad mat.

Kunskap är alltså hela grejen. Jag har ovan dock bara berört några aspekter att förhålla sig till inom de fyra kategorierna, men det finns mycket bra litteratur tillgänglig för den som är nyfiken, såväl i bokform som på webbsidor.

Lästips i bokform där mycket av grunderna etableras är dessa:

 

 

Orkar du inte läsa så mycket kan du komma ganska långt genom att följa instruktionerna nedan.

Minimera intaget av detta:

 

Ät så mycket du vill av detta:

nyttig-mat

Avslutningsvis väljer jag att konstatera att det inte är någon särskilt extrem kost man behöver äta för att må bra, det är snarare så att det är den västerländska kosten i sig som är extrem; extremt fel. Vi har helt enkelt glömt bort vad riktig mat egentligen är, och vad vi anpassats till genom vår evolution.

Vem är jag?

Vem är då jag som vill pracka på dig som läsare en massa livsstils-, kost-, och träningsråd?

Jag har alltid haft som ambition att leva och äta hälsosamt, à la ”min kropp är mitt tempel” typ. Fram till 35 års ålder innebar det egentligen att

  • inte äta för mycket godis, kakor, glass osv
  • äta enligt tallriksmodellen
  • undvika mättat fett
  • träna så hårt som möjligt

Detta innebar stora mängder pasta, bröd, müsli och potatis, samt en uppsjö av lågfettsprodukter. Och att jag tränade precis på gränsen till utmattning varje pass.  Från 25 års ålder körde jag på GI-metoden för att hålla ett jämnt blodsocker för maximal hälsa.

Jag upplevde mig som hälsosam, men det var nog mer tur i det genetiska lotteriet som gjorde att jag ändå var så pass frisk som jag var. Humörsvängningarna som kom när jag inte fick ett mellanmål var tredje timme var lite jobbiga, men det var ju bara att ta med sig lite extra proteinbars för säkerhets skull.

Nu kommer jag inte ihåg någon exakt vändpunkt för när jag började förstå att det jag trott vara normalt och hälsosamt egentligen inte var det, det var nog en gradvis påsmygande förståelse, som egentligen fortfarande pågår. Konceptet ”train low – race high” lät intressant, och jag tror det fick mig att börja läsa om LCHF och sedan grotta ner mig djupare och djupare i vad metabola sjukdomar är, och allt läskigt stora mängder socker och stärkelse ställer till med i kroppen.

Våren 2015, vid drygt 35 års ålder, började jag äta en relativt strikt LCHF, det gick liksom inte längre att blunda för den ohälsa som den kolhydratrika maten leder till. Själv hade jag ju klarat mig från övervikt och diabetes typ 2 osv, men vad kunde vänta runt hörnet? Hjärt-kärlsjukdomar? Alzheimers? Cancer?

Att äta stora mängder mättat fett var inga problem, och jag märkte typ omgående att jag slapp blodsockerdippar och höll mig mätt mycket längre. Av gammal vana fortsatte jag med mellanmål ganska länge, men märkte till sist att de inte längre behövdes.

Gällande träning började jag köra en hel del långa lugna pass, vilket hjälpte kroppen vänja sig vid att bränna fett istället för kolhydrater.

De hälsofördelar jag märkt sedan min kostomläggning är att

  • jag blivit morgonpigg
  • mitt träningssug blivit mycket större, jag vill ut och springa mest hela tiden
  • jag blir aldrig ordentligt sjuk längre, det stannar vid lite kliande i halsen eller likande
  • en ”kronisk inflammation” i örat helt försvunnit (efter 10 år med nödvändig daglig dos kortisonspray)
  • mitt blodtryck har sänkts drastiskt

När man som ”ofrälst” läser ovanstående är det lätt att rygga tillbaka och välja att inte tro på det ett dyft, och jag kan förstå det. Själv var jag helt övertygad om att min tidigare hälsoapproach med GI-metoden var helt rätt väg att gå. Jag byggde min person kring den kosten och såg den som det perfekta sättet att vårda mitt ”tempel”.

Jag trodde mig ha koll eftersom jag läst en massa positivt om stabilt blodsocker och att ständigt ha fulla energidepåer osv. Jag bar med stolthet på denna kost som jag lät lät bli en del av min personlighet. Det tog därför också ganska lång tid innan jag kunde luckra upp denna vanföreställning.

Betänk då hur svårt det måste vara för dagens läkare och dietister att bryta från den kostmodell de förmedlats under sin utbildning, och sedan byggt sina karriärer och yrkesstolthet på.

Men det måste trots allt göras, och ju förr desto bättre. Jag hoppas jag via bloggen kan vara ytterligare en röst som driver denna agenda och får sanningen att skina igenom bara lite snabbare.