Min Corona-analys

Egentligen var det tänkt att jag inte skulle skriva mer på den här bloggen, då jag känner att jag berört de områden och tankar som jag vill stimulera till mer eftertanke inom. Jag blir tämligen uttråkad av att upprepa mig, eller endast komma med nya små vinklingar av tidigare redan nämnda företeelser och problem.

Men…

Viruset SARS-CoV-2:s bärsärkagång i världen just nu har lett till att det finns något nytt att förhålla sig till och resonera kring gällande kost och hälsa; och jag har en del kritik gällande hur vi bemöter situationen, men även idéer om hur vi egentligen borde tackla viruset. De tänkte jag dela med Er nu.

För det första tycker jag det är chockerande hur merparten av alla civiliserade länder bemöter detta virus. Att mer eller mindre stänga ner hela länder känns som en helt vansinnig chansning, då man inte alls vet om det egentligen gör någon nytta överhuvudtaget för att minska virusets spridning på längre sikt. Om det bara gällde att rädda människors liv skulle man ju kunna hitta flera andra drakoniska, men mycket säkrare sätt, att uppnå detta. Man skulle till exempel kunna förbjuda all biltrafik, och då rädda 1,35 miljoner människors liv varje år genom att eliminera trafikolyckor, samt säkert några miljoner till genom minskade luftföroreningar. Folk skulle bli tokiga om man fört in sådana restriktioner, men för SARS-CoV-2 verkar det ändå finnas någon form av acceptans.

Till stor del kan man nog förklara denna acceptans med att människor är rädda för det okända, och att det känns bättre att göra något, än ingenting alls. Må vara att inskränka på sina friheter, sina framtida försörjningsmöjligheter och behov av sociala kontakter. Men att det KÄNNS som att man gör det för en god sak betyder INTE att det faktiskt gör någon skillnad. Det är därför man bör undersöka vad som faktiskt gör skillnad.

Vissa länder har mycket riktigt lyckats begränsa spridningen på ett imponerande sätt genom att helt stänga ner sina länder. Min farhåga är dock att när man väl börjar lätta på restriktionerna och möjliggöra resor till och från landet, så kommer viruset tillbaka i en andra våg och då kommer spridningen då istället. Om man inte stänger ner allt igen förstås, men hur länge kan man hålla på med det? En orimlig taktik enligt mig.

Sveriges approach med att platta till kurvan innan vi har någon form av flockimmunitet ter sig åtminstone lite mer nykter än övriga västvärldens totalitära nedstängningar, men det finns såklart även frågetecken gällande hur mycket man kan lita på flockimmunitet mot ett ständigt muterande virus. Men det är minst lika tokigt att sätta sitt hopp till ett vaccin som ska kunna stoppa ett influensavirusimmunförsvar som ständigt förändrar sig.

Så vad är då en vettig taktik för mänskligheten?

Redan från pandemins början har det hetat att de som löper störst risk att drabbas allvarligt är äldre, rökare och ”riskgrupper”. Det var länge oklart exakt vad som skulle klassificeras som ”riskgrupper”, men det har efterhand kommit fram att det framförallt handlar om människor som har drabbats av metabol sjuklighet; fetma, diabetes, högt blodtryck, hjärt-kärlsjukdom, cancer, Alzheimer och en hel uppsjö autoimmuna sjukdomar för att nämna några. De som lider av dessa sjukdomstillstånd har med största sannolikhet ett mindre funktionsdugligt immunförsvar, och drabbas därigenom mycket värre av ett främmande virus.

Och för att göra saker ock ting än värre; metabol sjuklighet behandlas i den traditionella sjukvården gärna med mediciner som ytterligare verkar sänka immunförsvaret. Jag tänker här på till exempel kolesterolsänkande statiner och vissa mediciner mot högt blodtryck.

Kolesterol är essentiellt för immunförsvaret, och har man mindre av det så påverkar det såklart ens möjligheter att bekämpa viruset. Dessutom förhindrar statiner produktionen av enzymet CoQ10, vilket även det är mycket viktigt för immunförsvaret.

En delförklaring till varför immunförsvaret är såpass undermåligt vid metabol sjuklighet är att den kost som ger sjukdomen oftast består av processad mat med lågt innehåll av vitaminer och andra näringsämnen. Man har till exempel sett en extrem korrelation mellan låga D-vitaminnivåer i blodet och risken för att bli allvarligt drabbad av sjukdomen Covid-19. Samma torde gälla för C-vitamin, men detta är såklart svårare att verifiera, då det har så kort uppehållstid i kroppen. Det man kan konstatera är dock att de som intensivvårdas med C-vitamininjektioner verkar klara sig bättre och behöva kortare vårdtid. Kolla gärna in fler länkar om detta i slutet av inlägget.

Man kan, likt Lars Bern resonerar, förmodligen tolka överdödligheten av såväl åldringar som metabolt sjuka som att det egentligen är den metabola sjukligheten som är den drivande faktorn. Metabol sjuklighet, alltså störningar i ämnesomsättningen, ackumuleras långsamt över tid, och därför är såklart också fler äldre drabbade. Lägg sedan på den arsenal av piller som våra äldre står på för att symptomlindra denna sjuklighet, och du har en pandemi av just de bibliska proportioner som vi nu ser.

Det vi kan göra med denna kunskap är att fundera på hur vi undviker metabol sjuklighet, och i övrigt boostar våra immunförsvar på bästa sätt. Min förhoppning är att den pandemi som nu härjar ändå ska kunna leda till något gott på sikt; att fler börjar förstå att det stora problemet vi har inte är brist på respiratorer, mediciner eller handsprit, utan en undermålig kost som gör oss känsliga för annars ganska beskedliga infektioner.

Att en kost med låg andel socker och andra kolhydrater, men rik på nyttiga fetter som smör, kokosolja och olivolja, samt en härlig blandning av grönsaker är den bästa garanten för livslång hälsa har jag skrivit om utförligt tidigare i bloggen.

Man vinner så extremt mycket på att hålla sitt blodsocker nere, då högt blodsocker är inflammatoriskt och leder till hög insulinutsöndring, som är än mer inflammatoriskt. Över tid kan detta leda till insulinresistens, vilket leder till ännu högre insulinnivåer, och en mer eller mindre kronisk låggradig inflammation som immunförsvaret behöver hantera.

När sedan dagens livsmedel dessutom innehåller mycket mindre vitaminer än förr i tiden, då är inte förutsättningarna för immunförsvaret särskilt bra. Mycket mat är industriellt processad, vilket tar bort mer eller mindre alla vitaminer. Även färsk oprocessad mat, som grönsaker och frukt, innehåller på grund av de utarmade jordar som karaktäriserar de industriella jordbrukens monokulturer mycket mindre näringsämnen än de gjort historiskt.

En sista aspekt jag tänker nämna är den stora användningen av raffinerade fröoljor; rapsolja, solrosolja, majsolja osv. Dessa är kraftigt inflammerande i kroppen, speciellt vid upphettning.

Sammantaget kan man konstatera att dagens västerländska standardkost; pasta, ris, bröd, potatis, läsk, godis, chips, sötad yoghurt, friterad mat, processad mat och allsköns lågfettsprodukter inte ger vårt immunförsvar mycket support. Och det är detta vi borde fokusera på nu för att göra oss starkare och kunna motstå framtida virusepidemier. Så att vi slipper stänga ner hela världen, inskränka våra friheter och riskera hela vår ekonomiska försörjning än en gång.

Jag rekommenderar alla att överväga att introducera någon form av lågkolhydratkost för att undvika metabol sjuklighet och få ett starkare immunförsvar. Själv lyckades jag till min egen förvåning behandla högt blodtryck på kort tid när jag lade om min kost.

För stöd och tips om nya kostupplägg tipsar jag om Diet Doctor. Och för att stärka immunförsvaret ytterligare kan man överväga kosttillskott som C- och D-vitamin, men det kan möjligen finnas skäl att fundera på ytterligare mineraler och vitaminer om man verkligen vill optimera allt.

Lev väl!

https://lakartidningen.se/opinion/debatt/2020/04/goda-anledningar-att-prova-hoga-doser-c-vitamin-vid-covid-19/
https://www.tandfonline.com/doi/pdf/10.1080/14787210.2020.1706483

http://www.orthomolecular.org/resources/omns/v16n20.shtml

Dags för paradigmskifte, del 2: Att träna utan kolhydrater

”Kroppen behöver snabba kolhydrater för att orka träna hårt!” Hur ofta har man inte hört detta mantra? Jovisst, socker är ett raketbränsle av hög kaliber, men det är knappast så att man behöver den typen av energi hela tiden. Visst kan man gå runt fullproppad med glykogen i musklerna hela tiden, men som jag nämnde i förra inlägget påverkar detta inflammationsprocesser i kroppen och ökar vår känslighet för allsköns ohälsa. Bättre då att endast kolhydratsladda när det verkligen gäller, och låta kroppen vara robust mot sjukdomar och belastningsskador (som oftast är av inflammatorisk karaktär) i vardagen och under uppbyggnadsfas.

Ett av huvudskälen till att jag började äta lågkolhydratkost var att jag ville få en bättre fettförbränning så att jag skulle kunna springa längre utan att tappa energin och gå in i väggen.

Det fungerade grymt bra, även om det tog några tidiga morgonrundor på fastande mage för att vänja kroppen vid att använda sig av huvudsakligen kroppsfett istället för glukos. Jag hade aldrig gillat att springa på morgonen tidigare, och de första två eller tre första passen påminde mig om varför. Ingen riktig studs i benen, och framåt milen blev det riktigt tungt; orkade knappt med sexminuterstempo, och kom inte in i något flow mer. Men värst var det var studsade jag ut ur huset på väg till jobbet, och hade samma energi, fart och flow som jag var van vid. Kroppen hade kopplat igång fettdriften!

I samband med detta började jag också öka på distanserna, och vande mig snabbt vid att springa 2-2,5h, både med mat i magen och på fastande mage, utan att det egentligen märktes någon skillnad i kapaciteten.

Det är såklart en fråga om hur fort man önskar springa. Man har som sagt nytta av att fylla på musklernas glykogendepåer innan en tävling, och att svepa lite energidryck under loppet. Men har du dessutom tränat upp fettdriften innan, så har du nu två fullvärdiga bränslen i kroppen. Den bättre fettförbränningen gör att glukosen räcker längre, så du kan springa fort längre än tidigare.

Konceptet ”train low, race high” känns m a o ganska vettigt. I vardagen och under normala träningsveckor äter du en kost som inte belastar kroppen med blodsockersvängningar och inflammationer. Den ger dig näring för att boosta immunförsvaret så att du håller dig frisk och får en kontinuitet i träningen som de flesta skidåkare skulle drömma om (gröt- och pastavurmare som de generellt är).

När det sen är dags för att prestera under tävling kan du offra lite av dina hälsoreserver och pumpa upp dig med ett lass kolhydrater innan start, samt hälla i dig all energidryck du mäktar med under loppet. Det kan möjligen toppa din prestation för dagen, men det har inget med hälsa att göra.

Just det här med att träna utan kolhydrater lät helt sjukt för mig när jag levde i det gamla paradigmet. Jag åt mellanmål mest hela tiden och såg till att alltid ha välfyllda glykogendepåer. Jag tänkte att kroppen alltid skulle ha maximalt med energi för att fungera optimalt, för att inte gå ner i svältläge och börja förbränna muskler. Att fasta lät med andra ord som det mest idiotiska du skulle kunna utsätta dig för!

Vilken tur man kan tänka om! Nu har jag fattat att kroppen mår bra av att tömmas på glykogen, och att det inte innebär att dina muskler äts upp. Det är istället kroppsfettet som börjar användas, och en hel uppsjö andra positiva saker händer i kroppen; celler får en chans att rena sig själva, skadade celler rensas ut och tillväxthormon produceras. Du går över till att förbränna ketoner istället för glukos. Hjärnan är speciellt förtjust i ketoner, och många, inklusive jag själv, kan vittna om att man ofta känner sig extra klarsynt under fastedagar.

Det är alltså inga problem som helst att träna under fasta, du har förmodligen fett nog att kunna springa flera veckor i sträck. Du kan med viss invänjning även köra intensiva intervallpass. Och låt dig inte heller luras av att du måste fylla på med en massa energi direkt efter passet. Gå på din hunger och törst, och ät dina måltider vid samma tider som vanligt.

Ur ett evolutionärt perspektiv är det ganska logiskt att människans biologi anpassat sig till perioder av begränsad tillgång till mat, såväl som på perioder med överflöd. Att kroppen som mest kan laddas med omkring 2000 kcal glykogen, vilket skulle räcka till cirka 1,5 timmars ansträngning, talar för att vi måste ha haft förmåga att använda oss av något annat när tillgången till mellis och fika var såpass begränsad som jag utgår från att den var på typ stenåldern. Kroppens fettdepåer var en mycket mer pålitlig källa att luta sig tillbaka på vid brist på mat, och jakt på ny sådan.

Du är skapt med en förmåga till extrem uthållighet som du bara känner av om du vågar sluta proppa kroppen full med socker!

Dags för paradigmskifte, del 1: Kalorilögnen

Lyssnade på en poddintervju med Alexander Bard häromveckan där han i förbifarten nämner att ett skifte från en världsåskådning (eller paradigm) till en annan först kan ske när den nya världsåskådningen har etablerats i medvetandet och fungerar bättre som  förklaringsmodell för verkligheten än den gamla modellen.

Han fortsätter: ”När man därefter påminns om hur man tänkte och resonerade tidigare, förstår man ofta inte hur i hela friden man kunde vara så urbota dum.”

Detta känner jag väl igen från min resa inom kost- och hälsoparadigmet. Det är därför jag så gärna vill få andra att vakna upp och fatta grejen. Tyvärr är jag inte den bäste pedagogen för att sälja in nya koncept på folk som inte ens fattar att de borde bry sig. De kunde ju må mycket bättre, orka mer, vara piggare och mindre sjuka.

Pusselbiten jag (och möjligen de flesta andra förespråkare för lågkolhydratkost) saknat är just fokus på att visa upp ett paradigm som på ett bättre sätt förklarar det som det andra paradigmet, typ tallriksmodellen, lyckas mindre bra med (enklast om mottagaren är en nyfiken och kritiskt granskande individ såklart).

Så vart ska man börja?

Vi kan väl gå direkt på den stora grejen; kalorilögnen.  En kalori är ett mått på den energi som krävs för att höja temperaturen i ett gram vatten med en grad Celsius. Energin kommer ifrån förbränning (uppeldning) av ett visst ämne, i relevans till mat gäller det makronutrienterna kolhydrater (4 kcal/g), protein (4 kcal/g) och fett (9 kcal/gram). På något vänster har en stor del av världens befolkning gått på myten om att ett ämnes kalorivärde skulle säga något om hur det hanteras i kroppen, trots att kroppen knappast eldar upp maten den får i sig. Det verkar som man tänker sig kroppen som en bensinmotor eller vedpanna.

Man kan ju dra det hela en vända längre och tänka sig hur mycket energi man kan utvinna genom fission av ett gram material (20 miljoner kcal), eller varför inte fusion (>200 miljoner kcal). Knappast relevant för hur kroppen tar hand om ämnena; lika irrelevant som kalorivärdet för att elda upp någonting.

Kroppen jobbar på ett helt annat sätt. Den utvinner såklart energi ur det du stoppar i dig, men det är egentligen inte främst mängden du stoppar i dig som spelar roll. Den viktigaste faktorn för vad kroppen gör med energin du stoppar i dig är vilka hormoner som triggas av det som hamnar i magen.

Har din mat ett högt glykemiskt index kommer ditt blodsocker att börja stiga. Högt blodsocker är farligt för kroppen då det skapar inflammation och ger näring till exempelvis patogena bakterier och cancerceller. Kroppen svarar då med ett effektivt hormon; insulin. Insulinet ser till att kroppens celler öppnar upp sig för att ta emot det överflödiga sockret, och stänger då även inne fett i cellerna, vilket gör att kroppen inte kan förbränna något av sitt lagrade fett. Om kroppens celler är fullproppade med socker kommer insulinet att stimulera lipogenes; omvandling av glukos till fett i levern. Detta fett lagras sedan också in i kroppens skafferi.

Hela det västerländska upplägget med mellanmål stup i kvarten kommer effektivt stänga inne fettet i cellerna och gör att folk blir helt beroende av att fylla på med socker för att orka med. Suget som genereras när blodsockret dippar, samtidigt som det kroppsegna fettet är inlåst i cellerna, är mycket svårt att inte falla för! Förmodligen är detta en av anledningarna till att många inte tror man kan klara av att ta bort kolhydraterna från kosten.

Äter man istället en kost med minimalt med kolhydrater kommer blodsockret inte skjuta i höjden och minimalt med insulin behövas. Detta innebär tre viktiga saker. För det första kan all energin användas till att boosta immunförsvaret , bygga muskler  och reparera skador i kroppen, samtidigt som kroppen inte triggas att lagra in all energi. För det andra så får kroppen nu möjlighet att komma åt sitt eget skafferi av fett, så du har nu tillgång till enorma mängder energi. Och sist men inte minst; du slipper få det där suget efter socker, för kroppen behöver ju inte det längre. Du klarar dig utan mellanmål och vill du testa att fasta är det inte heller någon stor grej.

Jag har skrivit om ämnet förut här.

Några externa länkar om du vill fördjupa dig i hormonbalans och kaloriernas irrelevans:

http://www.jonasbergqvist.se/balansera-dina-hormoner

https://www.dietdoctor.com/se/vad-hander-om-du-ater-5-800-kalorier-lchf-kost-varje-dag/comment-page-5

Jag hoppas detta första inlägg i serien gett någon en första liten pusselbit för att lägga det stora fantastiska livshälsopusslet som bättre speglar hur kroppen fungerar. Fler pusselbitar väntar, förhoppningsvis tillräckligt många för att slutligen våga byta ut den industriprocessade, sockerstinna och näringsfattiga västerländska kosten mot något mycket mycket bättre.

 

 

Incitament för hälsa?

Jag har ju tidigare raljerat över hur dåligt insatta politiker är i kost och hälsa, samt hur de tror att de kan lösa problemen bara genom att kasta pengar på vårdapparaten. Detta fungerar inte alls på livsstilsrelaterade hälsoproblem, då de ”behandlingsmetoder” (läs evidensbaserade mediciner) som används till största delen endast är avsedda för att dämpa de aktuella symptomen som den drabbade märker av, alternativt förändra en av läkemedelsindustrin definierad hälsomarkör (typ kolesterolvärdet). Kan man dessutom få personen att stå på dessa mediciner livet ut tjänar läkemedelsbolagen en bra hacka, och har råd att utveckla ännu fler symtomdämpande preparat.

De som drabbas av livsstilsrelaterad sjuklighet borde ju istället vara intresserade av att bli friska och slippa ta mediciner med en uppsjö olika biverkningar för att dölja symptomen av en sjukdom som kan fortsätta förvärras i bakgrunden.

Jag tror att en stor del av problemet är att staten betalar för dessa mediciner, så det finns för lite incitament för den drabbade att leta efter alternativa lösningar när det inte drabbar plånboken så mycket. Och säger läkaren att man borde ta en medicin som är i princip gratis efter högkostnadsskyddet, så är de flesta benägna att lita på honom eller henne.

Skulle dock den drabbade själv behöva betala alla dyra patenterade mediciner under resten av sina liv finns det ju en större chans att de skulle leta efter andra behandlingsmetoder. Förhoppningsvis träffar de på en läkare som föreslår kostomläggning och möjligen en aktivare livsstil, och är då mer benägna att ge detta en chans.

Gör man en sådan livstilsförändring och ändå inte blir av med alla sina bekymmer, kanske man då kan tänka sig att staten står för en medicin som förenklar vardagen genom att minska vissa besvär. Då har man ändå gjort allt i sin makt för att ta tag i sina problem från grunden.

Det bästa vore ju såklart att lägga om sin livsstil och kostföring redan INNAN man blir metabolt sjuk, men hur kan man få folk att vilja ge upp kanelbullar, pastasallad, lösgodis och skogaholmslimpa när det verkar som de ”klarar av” en sådan kost?

Jag har svårt att hitta sätt att ge folk incitament för att hantera sin hälsa utan att ta till ekonomiska åtgärder. Som till exempel en sockerskatt. Socker är ur alla aspekter förkastligt för hälsan. Inte ens Livsmedelsverket tycker att socker är bra, men såklart måste de ju säga att det kan vara en del i en hälsosam kost, då allt annat skulle störa matvaruindustrin, och det vill man ju inte.

Så jag tycker man definitivt man kan överväga en sockerskatt. Och då snackar jag inte bara några procent. Socker är ju sjukt billigt, så att slänga på 30% skatt skulle inte få någon större effekt på medelsvenssons konsumtion. Jag säger att vi i så fall borde införa en skatt som gör socker till den lyxprodukt den var i början av 1900-talet; låt säga med en faktor 20. Då skulle ett kg socker kosta drygt 200kr. Inte orimligt om man vill baka en flashig födelsedagstårta vid ett unikt tillfälle, men förhoppningsvis avskräcker det från en hel del bullbak och läskdrickande. Och framförallt får producenterna tänka om för att kunna erbjuda konsumenterna produkter till rimliga priser. Kanske skippa att tillsätta socker i typ varje maträtt…!

Tar man det ännu ett steg längre kanske man skulle kunna överväga att införa höga skatter även på andra onyttiga livsmedel; industriellt processade vegetabiliska oljor, förtjockningsmedel, onaturliga färgämnen, smakförstärkare, gluten, sötningsmedel osv.

Lär inte bli så lätt att få igenom sådana förändringar på kort sikt, men enligt mig är det fullt rimligt att de som utsätter sig för livsmedel som ökar sannolikheten att de ska drabbas av ohälsa borde skatta mer för att kompensera för framtida vård. Precis som samhället har bestämt att det ska vara för de som röker och för de som dricker alkohol.

Jag inser själv hur liten chansen är att mina idéer skulle accepteras av samhället idag, och även om beslutet var av global dignitet tror jag det skulle kunna leda till en enorm svart marknad för de påverkade produkterna. Många fattar helt enkelt inte grejen, och skulle inte vara beredda att offra det de upplever vara ett oskyldigt njutande av något sött. Man kan ju bara ut och springa imorgon för att kalorikompensera liksom… Se gärna tidigare inlägg om det resonemanget…

Så vad tusan ska vi ta oss till då?

Givet dagens låga medvetandegrad i hälsofrågor finns det nog bara en väg att gå. Vi behöver UTBILDA folk i kopplingen mellan kost, livsstil och hälsa. Jag skulle vilja se en satsning inom detta område från politiskt håll, men det lär ju inte heller hända, då politiker i stort är lika ovilliga att fatta grejen som alla andra. Så det lär dröja innan hemkunskapen i skolan blir den hälsofrömjande del av utbildningen den skulle kunna vara. Kan man tänka sig massutskick av broschyrer till alla hushåll? De skulle förmodligen kastas. TV-reklam? Vem kan hjälpa till att bekosta det? Inga direkta ekonomiska kopplingar till något annat än LÄGRE vinster till vårdgivare, läkemedelsbolag och matvaruindustrier. Går det att blanka aktier i dessa möjligen?

Det är förmodligen bara att inse att utbildningsinsatsen av nödvändighet kommer ske från gräsrotsnivå av personer som brinner för att göra världen bättre. Dessa har dessvärre lågt anseende i vetenskaplioga kretsar och saknar de ekonomiska resurser det krävs för att nå ut till stora befolkningsgrupper. Inriktningen blir därför att använda alternativa kanaler som bloggar och social media för att nå ett litet antal personer. Förhoppningsvis når vi förr eller senare en kritisk massa och då kan den allmäna opinionen till sista svänga. Jag hoppas den dagen inte ligger alltför långt bort.

Min slutsats efter detta resonemang blir sålunda att man absolut skulle få effekt av att ta bort högkostnadsskydd på läkemedel för behandling av metabola sjukdomar, eller införa höga skatter på olömpliga livsmedel, men tyvärr är vi inte på en plats i historien där detta är acceptabelt. Vi får jobba vidare med att sprida budskapet underifrån ett tag till, men ju ihärdigare vi är, desto snabbare kommer vändningen.

 

Låt oss tala om närsynthet

När jag var yngre, säg i mellanstadieåldern, tyckte jag det var märkligt att så många barn och vuxna behöver glasögon för att kunna se. Hur skulle gener för dålig syn kunna ha överlevt evolutionen? Det ter sig ganska svårt att överleva om man inte kan upptäcka ett rovdjur på håll, inte kunna skilja på olika svampar och bär, eller hela tiden riskera att gå vilse och inte hitta hem till den trygga grottan.

Jag tänkte att det var början på mänsklighetens förfall, ett utslag av den moderna sjukvårdens förmåga (specifikt den snillrika uppfinningen av glasögon) att låta svaga överleva och fortplanta sig. Detta skulle då göra att oattraktiva gener skulle kunna föras vidare utan att gallras bort. Jag befarade att detta bara var ett första tecken på förfallet, och att jobbigare genetiska defekter nog borde komma snart.

En förklaring som jag grubblade på var ifall den allt sämre synen enkom berodde på att allt fler lärt sig läsa, och därigenom stressade ögonen mer än vad som varit brukligt tidigare. Möjligen en rimlig förklaring, men långt ifrån bombsäkert tyckte jag.

Jag har på senare år börjat förstå de egentliga sambanden; vårt sämre seende är framförallt en produkt av den moderna livsstilen, där högt blodsocker boostar tillväxten av ögongloben för mycket, så att den växer okontrollerat. Den moderna livsstilen innebär även att vi rör oss mindre ute i naturen och får mindre sol på oss. Solsken stärker upp ögat och gör det mer motståndskraftigt mot felväxt. Dessa två faktorer torde vara de starkast bidragande till den höga förekomsten av synfel hos dagens ungdomar. Ökningen följer väl ökningen av fetma, diabetes typ-2, cancer och de andra metabola sjukdomarna.

Jag själv är drabbad av närsynthet, trots att jag är uppvuxen på landet med förmodligen fler soltimmar ute i naturen än de flesta. Men kosten var rik på bröd, pasta, potatis och inte en oansenlig mängd godis därtill. Jag tror definitivt att detta varit bidragande till mitt ögas felväxt och nuvarande synfel.

Flera som börjar med lågkolhydratkost har faktiskt vittnat om att de fått bättre syn efter kostomläggningen. Jag är dock inte en av dem, utan verkar få leva med linser eller glasögon resten av livet.

Jag hoppas kosten vi ger till våra barn här hemma (samt mycket utomhuslek) inte kommer ge dem samma besvär med synen. Framtiden får utvisa detta, men jag tror stenhårt på att kosten är viktig för att undvika synproblem.

Jag kommer i några kommande inlägg gå igenom andra vanliga problem som jag själv haft, som med stor sannolikhet går att koppla till en kolhydratrik kost.

 

 

 

Inflammerande socker

När jag skrev mitt blogginlägg om kaloriräkningens meningslöshet fick jag bromsa mig själv från att spåra ur från ämnet och börja rabbla upp alla hemska typer av inflammationer som bakterier stället till med i kroppen om de får fri tillgång till sött blod. Det hade blivit lite för spretigt att väva in även detta i samma blogginlägg. Inflammationer och de bakterier som skapar densamma förtjänar dessutom helt klart ett eget inlägg.

Jo, såhär – Bakterier älskar socker och växer snabbt till sig i en söt miljö. Höga halter glukos i blodbanorna karamelliserar kärlväggarna och ger bakterier något smaskigt att äta på, vilket leder till inflammationer i kärlen.

Hur hamnar då bakterier i blodet undrar ni? De borde rimligen inte ta sig in i så känsliga områden i kroppen, och den konventionella sjukvården vägrar acceptera att det är möjligt.

Dessa inflammationer behöver omsorg från kroppens immunförsvar, som i sitt arbete för att förhindra spridning av inflammationen använder sig av ett kroppseget plåster i form av kolesterol. Kolesterol är en typ av fett som bland annat används som byggstenar i cellernas väggar.

Kolesterolet täcker över inflammationen så att läkningen ska bli så effektiv som möjligt. När man sedan undersöker trånga blodkärl hittar man mycket riktigt en hel del kolesterol. Men att skylla inflammationen i kärlet på kolesterolet är ungefär lika dumt som att skylla ett skärsår på fingret på det plåster som vi satt dit för att hindra blödningen.

Den stora orsaken till hjärt-kärlkramp är alltså ett högt blodsocker som ger näring till bakterier som skapar en inflammation i ett kärl. Det naturliga fettet, som Livsmedelsverket, dietister och lobbyister från livsmedelsbranschen vill ge skulden för detta, hjälper till genom att skydda kroppen från de bakterieangrepp som det höga blodsockret möjliggör. Dessutom innebär den karamellisering jag nämnde att kärlen tappar elasticitet och blir styva, vilket i sin tur leder till högt blodtryck.

Själv hade jag redan som 18-åring högt blodtryck, trots att jag idrottade varje dag. Problemet var att jag åt som tallriksmodellen förespråkar. När jag började äta mindre kolhydrater som 35-åring sjönk blodtrycket drastiskt, och jag blev mycket piggare som en följd av detta.

Det finns bakterier även på andra ställen i våra kroppar förutom i blodbanorna. Vissa är ganska otrevliga, men är förhållandena i kroppen inte alltför gynnsamma för dem klarar vårt immunförsvar av att hantera det mesta de kan ställa till med. Obegränsad tillgång till socker är dock det bästa dessa bakterier kan tänka sig. Och äter man mycket socker och stärkelse så är det just det bakterierna får.

Jag finner det högst olämpligt att läkare inte utbildas i detta, men det har ju sina förklaringar…

Det försvunna ölintresset

Long time no see, eller no blogg kanske. Har fokuserat på familj, träning och att plöja teveserier och böcker över julen och i början av året. Kände nog även att jag berört de flesta av de ämnen/tankesätt jag vill förmedla i bloggen, så hade inte ”behovet” att skriva av mig. Nu är det ju inte så att man inte kan attackera dessa ämnen från helt andra vinklar och möjligen få nya personer att bli intresserade av en kost rik på naturligt fett och mycket grönsaker. Och nu börjar blogglusten och viljan att inspirera till positiva livsstilsval återkomma. Mitt ämne för dagen berör hur en kostomläggning möjligen kan påverka ens smaksinnen och vad man blir sugen eller osugen på.

För egen del har jag märkt att de flesta sötsaker man äter är alldeles för söta nuförtiden. När man i vanliga fall äter minimalt med socker vänjer man sig ganska enkelt vid en mycket lägre nivå av sötma. Nuförtiden tycker jag t ex att 70-procentig choklad är alldeles för söt; det är typ 90+ som gäller. ”Vanligt godis” lockar inte alls längre. Det krävdes inte ett uns självdisciplin för att skippa allt julgodis (läs: vanligt plockgodis) som bjöds på kontoret innan julen. Tidigare år har jag alltid fallit dit i viss omfattning.

Visst, blev en hel del ”Rocky Road” gjord på mörk choklad hemma hos mina föräldrar under julen, men min strävan har aldrig varit att kunna stå emot sånt jag njuter av.

Att mindre socker skulle leda till att man föredrar mat med mindre söt smak låter ju inte så oväntat egentligen, men det verkar handla om mycket mer än så.

En av de böcker jag läst under julhelgen heter ”Charmen med tarmen”, och den skänker möjligen lite visdom kring hur ens smakpreferenser kan ändras. Det verkar nämligen som att dina tarmbakterier påverkar vad du är sugen på. Får de bakterier som älskar socker växa sig starkast, så kommer de även påverka din hjärna att vilja ha mer socker senare.

Detta kan säkert vara en delförklaring till varför man kan börja tycka om mat som man tidigare inte gillat. Provar man den några gånger är det ofta så att man till sist får ett sug efter den. Att bakterier som gillar en viss typ av mat blir fler och kan göra sin röst hörd i konkurrens med alla andra bakterier i tarmen.

För min del började jag tänka i de banorna när jag märkte att jag kunde äta vispad grädde utan att få massa gaser i magen. Det har annars varit fallet under min 35 första levnadsår, men sedan jag introducerade en lågkolhydratskost gick det helt plötsligt prima. Vet inte om mina tidigare sockerälskande bakterier orsakat problemen jag haft med grädde, men något positivt verkar hänt med balansen i tarmfloran.

Kanske är det så att de goda bakterierna har fått chans att ta över. De som gillar surkål, oliver och annan fermenterad mat. Något som tyder på det kan vara att jag sedan ett par år tillbaka även  tycker om oliver, vilket jag tidigare haft ganska svårt för. Nu vräker jag gladeligen i mig stora mängder.

Det som dock märkts allra tydligast är att jag tappat allt det intresse jag tidigare haft för öl. Jag blev ölnörd för ungefär 6 år sedan, började komponera egna recept och brygga egen öl. Drack alla nya sorter jag kunde komma över, ju mer humle desto bättre. Gjorde mig känd som en ölexpert i min bekantskapskrets och fick ofta presenter i form av nya udda ölmärken med spännande smaker.

Intressset för ölsmakerna började dala samtidigt som jag började med lågkolhydratkosten, men jag fortsatte dricka öl av gammal vana, dock utan samma njutning som förr. Så jag minskade successivt på mängden öl i glasen, och började smutta mig igenom grabbkvällar på krogen. Har man tidigare varit en ölnörd är det definitivt något ens bekantskapskrets börjar anmärka på…

Nu börjar jag misstänka att även detta är något som mina tarmbakterier är med och påverkar. De sockerälskande bakterier jag tidigare närde så väl med pasta och lösgodis var förmodligen samma som älskade malten i ölen.

Visst kan en klunk öl fortfarande vara gott, men jag blir snabbt ”mätt” på smaken och kvar står den halvfulla flaskan…

Nu verkar tarmbakterierna bestämt sig för att jag ska gilla rödvin istället. Har dock inte närmat mig samma nördnivå där som med ölen. Nördar ner mig i matlagning istället, känns som ett ganska bra val.

2013-09-05-18-18-59
Några av mina hembrygder…