Att förebygga cancer?!

Idag räknar man med att över 30% av svenskarna kommer att drabbas av cancer under sin livstid. Detta är en fördubbling sedan 1970-talet, men kollar man riktigt långt tillbaka finner man att cancer var något väldigt ovanligt. Något i vår moderna livsstil har alltså haft en extremt negativ påverkan på motståndskraften mot cancer.

Folk blir lätt väldigt skeptiska när de hör att man kan äta sig fri från cancer, men mycket pekar mot att det faktiskt ligger till på det sättet. Det låter ju för otroligt för att kunna stämma; andelen människor i västvärlden som insjuknar i cancer ökar ju för varje år som går. Lösningen kan ju omöjligt vara så enkel! Eller?

År 1931 gick nobelpriset i medicin till Dr. Otto Warburg för sin kartläggning av cancercellernas metabolism. Han hade funnit att man kan svälta cancerceller genom att sänka blodsockernivåerna. Cancerceller använder i stort sett uteslutande glukos i sin metabolism; upp till 35 gånger mer än vanliga celler. Medan vanliga celler istället kan använda sig av ketoner (energi från fett), är cancerceller helt beroende av glukos för att växa.

I västvärlden pågår som sagt en hemsk utveckling, där allt fler drabbas av cancer varje år. Utvecklingen följer tydligt samma dystra riktning som de andra typiska metabola sjukdomarna; hjärt-kärkramp, fetma, diabetes typ 2 och så vidare. Det är ju därför inte så svårt att göra kopplingen att de alla beror på samma sak; den västerländska kosten.

På 1930-talet reste den kanadensiske tandläkaren Weston Price runt bland olika urbefolkningar i världen och undersökte deras hälsotillstånd. Han förvånades över den goda hälsan, och den totala avsaknaden av de traditionella västerländska sjukdomarna. Människor som inte levt i den civiliserade världen, och aldrig sett en tandborste, hade perfekta vita tänder och åkommor som hjärt-kärlkramp, cancer och diabetes var helt okända. Price kunde, genom att studera de urinvånare som flyttat in till städerna, även konstatera att deras hälsa försämrades av detta, och att de då hade lika hög risk som den övriga befolkningen att drabbas av de metabola sjukdomarna.

Man kan ur detta uttyda att kopplingen mellan exempelvis cancer och livsstil är mycket större än en eventuell genetisk fallenhet. Och därigenom även något vi relativt enkelt kan påverka till det bättre!

Genom att minimera intaget av socker och stärkelse kan man drastisk minska risken för att utveckla cancer. De cellmutationer som skulle kunna växa sig stora och bli tumörer får aldrig chansen att omsätta glukos i den omfattning de skulle behöva.

Så varför basunerar inte livsmedelsverket och sjukvården ut denna information till alla medborgare? Varför börjar cancerpreventionen först när man redan drabbats av cancer?

När cancern redan haft möjlighet att växa till sig minskar ju chanserna att bli frisk dramatiskt. Det finns dock många studier som även visar att om man drastiskt sänker sitt intag av socker och stärkelse under behandlingen så har man en mycket större chans att bli frisk. Fortsätter man äta en lågkolhydratkost efter avslutad behandling har man även en minskad risk att cancern ska komma tillbaka. Men inget av detta förespråkas i normalfallet. Varför?

Cancervården verkar helt och hållet snöat in på konceptet att upptäcka cancer, och sedan behandla cancer. Gärna med livslång medicinering och en lagom hög risk för återfall.  Inte som det borde vara – fokus på att förebygga cancer genom hälsosamma kostråd. 

Anledningen till detta är fruktansvärt nog att det finns så sjukt mycket pengar att tjäna på att behandla cancerpatienter. De företag som utvecklar utrustning och läkemedel har dessutom råd att genom lobbyverksamhet cyniskt påverka hur forskningsanslag fördelas och hur exempelvis läkarutbildningar ska utformas.

Inget företag kan tjäna lika stora pengar på att ge råd om en kost (ej patenterbart) som hindrar folk från att insjukna i cancer, men för vårt samhälle, och alla individer i det, hade vinsterna varit enorma.

Jag hoppas innerligen att vi en dag når dit.

Dock förbluffas man av att Otto Warburgs forskning och Weston Prices redogörelser kunnat glömmas bort. Ibland känns det som att vårdapparaten har bestämt sig för att folk minsann ska kunna få unna sig en kanelbulle och några kakor varje dag utan att få dåligt samvete, trots att det kan få allvarliga konsekvenser på sikt. Bättre vore om de istället informerade om riskerna, så att folk själva fick fatta det beslutet.

Jag tror att de flesta skulle välja att skippa snabbmakaronerna och lösgodiset om de visste att den typen av mat faktiskt riskerar att göda eventuella cancerceller i kroppen.

Jag vill med detta inlägg såklart inte skuldbelägga de som drabbats av cancer när de ätit den mat som myndigheterna förordar, men förmodligen känns det som ett hårt slag att det är något man kunde ha skyddat sig mot i ännu högre utsträckning. De flesta som arbetar med cancerpatienter har heller inte koll på detta, och de försöker säkert bara göra så gott de kan. De är lika lurade som alla andra.

Och bara för att förtydliga: Helt säker kan man ju aldrig vara i dagens samhälle, andra faktorer kan ju också spela in såklart; utsläpp, gift, strålning och så vidare. Men genom att anamma den kost som människan anpassats till genom miljontals års evolution minimerar man i alla fall risken att cancerceller kan växa till sig och hota din hälsa.

 

Avslutar med ett par tips om relaterad läsning:

http://fof.se/tidning/2012/3/tumorens-enorma-sockersug

http://evalotta.info/socker-och-starkelse-goder-cancer/

 

 

 

 

Mysjogga dig till ett starkare hjärta

Dags att återigen krypa till korset och erkänna att jag haft svårt att överge ett klassiskt paradigm; nämligen att ju hårdare man tränar desto bättre kondition får man.

Det låter ju alldeles för självklart för att inte stämma, men faktum är att jag nu fått för mig att testa en helt ny approach i min egen konditionsträning. Jag ligger på en nivå långt under de bästa motionärerna, och har ingen ambition att vinna några av de motionstävlingar jag ställer upp i, men visst springer jag lite rundor på tid emellanåt för att få en koll på statusen.

Den största ambitionen jag har med löpningen är egentligen att kunna gå ut och springa i naturen, njuta av utsikten och känna lugnet i lägga sig i själen. Men ju fortare man kan springa utan att bli trött, desto mer njuter man. Det finns en enorm mental kraft att hämta från att bara studsa uppför en brant skogsstig utan att behöva sakta in och återhämta sig efteråt. Det är främst detta som driver mig att jobba på konditionen på olika sätt.

Mitt sätt har tidigare varit att köra långa och medellånga löprundor precis på gränsen för vad jag orkar, sen några intervaller här och där för att öka V02-max.

Jag har ju sedan länge vetat att man inte behöver köra stenhårt på långpassen, så jag har haft ambitionen att springa långsamt. Men så blir man taggad och trycker man på uppför en backe, blir ordentligt andfådd, saktar ner ett tag, för att sedan glömma bort sig och köra på i 80-85% av maxpuls i alla fall. Jobbigt, men härligt när man kommer fram och har lyckats hålla distansen ut.

Jag har alltid trott att, visst, man kan springa långsamt och få en bra effekt, men effekten blir ju minst lika bra om man springer fort. Nackdelen skulle enligt mig bara varit en högre skaderisk, men känner man sig frisk så varför inte dra på liksom!?

Men vad skulle bli bättre om jag bara sprang lugnt och behagligt på långpassen?

Jo, jag har via en artikel i Runner’s World, i en intervju med triatlonlegendaren Mark Allen, förstått att lugn träning ger hjärtat mycket bättre förutsättningar för att utvecklas. Man stressar inte kroppen med en massa annan nedbrytning och överdriven mjölksyrabildning, utan kroppen kan fokusera på att bygga upp endast hjärtat efter passet. Detta torde ge väldigt bra förutsättningar för ett starkt hjärta.

I podden Prestera Mera hörde jag sedan biomedicinarna Simon och Tommy konstatera att hjärtat har sin största slagvolym ungefär vid den dubbla vilopulsen. För en någorlunda tränad person är detta inte en särskilt hög puls. Det innebär alltså att hjärtat tränar som hårdast vid låg intensitet, då det pumpar som mest blod vid varje slag. Ökar man pulsen minskar slagvolymen faktiskt som jag förstod det. Jag tar mig friheten att dra paralleller med styrketräning, där man bygger som mest muskler när man lyfter så tunga vikter som möjligt.

En stor fördel är ju att man kan maximera sin kondition genom att jogga runt och njuta av naturen och utsikten i lugn och ro. Måste dock erkänna att det känns konstigt att börja gå i vissa backar för att hålla pulsen nere, men bara att vänja sig!

Jag tycker detta låter för intressant för att inte utvärdera. Jag har känt att jag stannat av i utvecklingen en del, och detta kan kanske vara en pusselbit för att nå en ny nivå. Givetvis i kombination med kvalitetspass och intervaller. Kvalitetspass för att känna mig bekväm i hög fart och ansträngning, och intervaller för att träna kroppen på att ta tillvara syret i blodet (som nu kan pumpas runt effektivare av hjärtat?).

Vore ju nice om jag kunde få till en tid under 40min på milen nästa år, då jag två år i rad missat med bara några sekunder.

Återkommer med lärdomar från detta träningsprojekt såklart. Kanske hinner se någon effekt redan på Finalloppet idag?

 

Det här med vetenskap

Jag kommer förmodligen skriva en hel del inlägg där intressanta vetenskapliga fynd och andra godbitar från studier osv nämns. Det är fullt möjligt att jag länkar vidare ibland, men min ambitionsnivå är inte att bevisa ett endaste dyft på denna bloggen, så ofta kommer det vara upp till dig som läsare att nyfiket fortsätta läsandet medelst google.

Jag hoppas att en del av det jag skriver får dig som läsare att bli intresserad och göra en bredare informationsinsamling själv. Det är på det sättet man skaffar sig en helhetsbild. Jag kanske kan så ett frö i alla fall. Verkar något jag skriver helt uppåt väggarna galet så kolla gärna upp det och återkoppla om du finner bättre och mer korrekt information.

Jag kommer skriva en hel del om mig själv och mina tankar kring saker och ting, men jag kommer aldrig hävda att jag sitter på den ultimata sanningen. Jag spånar och utmanar, men kommer inte tvinga på dig någonting. Du väljer själv hur du bemöter det jag skriver.

Det svåra med att hitta bra hälso- och kostforskning beror på flera saker. Dels så är det i princip omöjligt att veta med säkerhet att försökspersoner följer en studies riktlinjer, och ju längre studie, desto större svårigheter. På grund av sådana osäkerheter kommer tolkningen av resultaten till största delen bero på varje enskild forskares personliga bias, vilket innebär att ingen studie kommer få full acceptans – typ någonsin.

Det som ytterligare sätter käppar i hjulen är det faktum att stora livsmedelsproducenter, läkemedelsföretag och andra som tjänar stora pengar på att en viss mat eller medicin säljs, helt utan skrupler går ut och betalar forskare för att motbevisa problematiska forskningresultat. Vilket naturligtvis går att göra genom att hävda att nämnda studie missat en viktig komponent. (Huruvida denna är av betydelse för studiens resultat är oviktigt.) Med lite hjälp från media suddas originalstudiens värde ut och så står vi där vi gör idag, folk käkar obekymrat upp sina snabbmakaroner med falukorv, och sväljer sedan glatt ner sin diabetesmedicin och sina statiner.

Jag tror den enda vägen för att närma sig sanningen idag är att själv börja fundera på hur saker och ting hänger samman. Jobbigt möjligen, men helt nödvändigt om du vill göra allt i din makt för att må bra hela livet. Och lätt värt uppoffringen.